Jag vet hur tårar smakar...

Tillbaka till rummet på sjukhuset....
Hösten 2013

 

Christian körde ner till mig varje dag och det är jag väldigt tacksam och glad för.

Jag va inget vidare sällskap...Den första tiden efter operationen så sov jag mycket på dagarna

 och de stunder jag va vaken så orkade jag inte så mycket,

 men bara att veta att Christian satt på en stol vid min säng gjorde mig lugn.

Jag orkade inte titta på Tv, läsa eller kolla mobilen. Jag hade ingen ork till nåt sånt.

Jag vet att det va vänner och familj som försökte få kontakt med mig, men jag orkade inte helt enkelt.

Jag överlät det till Christian, så dom som ville fick kontakta honom istället,

tills den dagen jag orkade svara.

Jag ville heller inte ha besök av någon. jag mådde så dåligt över den Anna jag hade blivit.

Jag skämdes jättemycket. Jag ville inte visa mig.

 Det tog 2 veckor innan jag ens orkade träffa mina föräldrar.

Kanske låter konstigt för vissa, men det va så jag kände just då.

Jag ville bara ha Christian hos mig och att jag fick va i min lilla sjukhusbubbla i fred.

 Christian frågade flera gånger om någon annan fick komma och hälsa på,

men jag ville inte att någon skulle komma och se mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så som jag kände.

Det va jättejobbigt att inte vilja träffa sina vänner,

men jag fick fruktansvärd panikångest bara tanken att någon skulle komma och hälsa på mig.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna förklara hur jag kände just då.

Jag får hoppas att alla kunde accepterade situationen som den va då.

 

 

Nu lämnar vi sjukhussängen lite och tar oss dit jag befinner mig idag....

 

Nu har jag inga problem med att träffa vänner och visa mig ute.

Jag jobbar ju i en butik och där utsätter sig man sig för andras blickar och kommentarer varje dag.

Ibland ifrågasätter jag mitt val av yrke. Hur jag kan utsätta mig för de varje dag.

Jo det är ganska enkelt :) Jag älskar att jobba med inredning helt enkelt

och då får jag stå ut med blickar och kommentarer.

Fast ibland skulle man vilja ha en stor skylt runt halsen
där det står att jag inte är hes, förkyld.
Ni behöver heller inte be mig att hålla tyst,för att jag ska spara rösten

och ingen hand upp mot mig så jag verkligen ska hålla tyst.

 Jag har heller aldrig rökt (förutom några gånger när jag va 14-15 år)

Ni behöver heller inte viska eller skrika till mig.

Min hörsel är det inget fel på.

Jag har haft oturen att drabbas av cancer och sen drabbas av cancer en gång till pga.

 av att jag strålades för mycket mot halsen, för att jag skulle bli fri från min första cancer.

Tror jag fick med allt....Nej en sak till!

Jag kommer alltid att ha det såhär.
Om ni inte hör va jag säger, så fråga gärna en gång till
och har ni dålig hörsel så kan jag skriva ner på papper vad jag vill säga. Allt går att lösa.
Jag tar inte illa upp....det är värre att bara le och låtsas att höra.

 

Sen självklart finns det fina människor också, som behandlar mig precis som vanligt.

Hade en underbar kund förra veckan, som gjorde hela min dag.

Jag hjälpte henne med val av kläder, smycken m.m. och hon tackade så mycket för min hjälp.

Behandlade mig inte annorlunda, så som jag önskar alla skulle vara.

Hade även en gullig dam som va inne i butiken i fredags, som först inte såg knappen på halsen.

Sen visade det sig att hon hade en bekant som hade samma

och hennes bror hade haft Hodgkins sjukdom.

Så då stod vi och pratade lite och jag hjälpte henne med hennes inköp <3 :)

Såna stunder är guld värda för mig. Det krävs inte så mycket.


 Alla är vi olika och alla har vi våra bekymmer.

Jag tycker inte att jag har det jobbigare än någon annan.....

tycker inte man ska jämföra vilka bekymmer man har med andra.

Det som jag tycker är en bagatell för mig, kanske är en jättejobbig sak för en annan.

Ingen är perfekt och skönt är väl de :)

Jag kan tyvärr inte ändra på mina problem....

Det är något som jag får bära med mig hela livet,

men jag kan göra mitt liv så bra som det bara går.

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt bara va en mardröm,

men det fattar man ju ganska så fort att så inte va fallet....

Då finns det bara en sak att göra och det är att acceptera livet....och där är jag inte nu.

Jag har kommit en lång bit på vägen

och jag är stolt över mig själv att jag tagit mig såhär långt.

 

 Tillbaka till sjukhussängen igen....

 

Det finns en händelse som jag aldrig kommer att glömma

 

Jag låg i min säng (var skulle jag annars va)

De flesta slangar hade plockats bort.

Personalen va inne och sög hålet rent och sprutade in mina mediciner.

Nu va det dags att släcka och sova.

Som vanligt lämnade dom dörren öppen, för jag fick panik om dörren va helt stängd.

Kände mig instängd då och om någon som inte visste att dörren skulle va öppen

 och stängde den av misstag, så ringde jag på klockan direkt. Tillslut så lärde dom sig :)

 

Jag somnade efter en stund, sen vaknade jag av att jag inte visste var jag va någonstans.

Jag kollade runt om jag kunde känna igen nåt. Det enda jag kunde se va en lång korridor

(den va inte lång, det va bara som jag kände de) och längst bort satt en person på en stol.

Jag bara kände att jag måste härifrån (jag hade inget minne av att jag opererats)

På något vis så tog jag mig ur sängen, slet av förbandet jag hade på magen.

Jag försökte ropa, men det kom inget ljud och då kände jag  på halsen och jag började minnas allt och då kom tårarna (mitt i allt så kom det 3 sköterskor inrusande till mig.

Jag fick sätta mig på en stol medan dom bytte sängkläder.

Jag fick även byta mina kläder, för jag va totalt genomsvett.

Jag fattade inte riktigt vad som just hade hänt....Kändes så overkligt.

Sen fick jag ta mig till sängen med lite hjälp, för jag hade ingen kraft kvar efter allt.

Då va det dags att tvätta såret (som sträckte sig lodrätt på hela magen) och lägga nytt förband på.

Jag bara grät och skakade.

 Jag va jätterädd, så en av sköterskorna satt hos mig tills jag hade lugnat ner mig.

 

Fortfarande idag så räcker det att jag blundar så kan jag se allt framför mig

 och alla känslor som jag hade den natten kommer tillbaka.

Det är en händelse som jag alltid kommer att få bära med mig.
Den ger perspektiv på livet i alla fall, så nåt bra för den med sig.
Man lär sig att ta vara på livet och uppskatta det man har lite extra mycket <3

 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA 

 



Suddiga minnen & byte av cellgift igen

Sensommar-Höst 2002 och lite vinter 2003.....

Minnena från denna tiden är väldigt suddiga och det är känslosamt att gå tillbaka till den tiden,
men samtidigt är det läkande och något som jag måste göra för att kunna gå vidare
och acceptera mitt liv nu.

 

Mitt i allt så tänkte jag att de va en bra idé att gå om sista året på gymnasiet

och läsa upp betygen.
För jag tog bara studenten och fick samlat betygsdokument (låter fint, men det är inget slutbetyg) 

Jag kan ju säga att det va inte den smartaste idén jag haft i mitt liv.

Orken och motivationen att gå om sista året va inget vidare.

Mina vänner hade tagit studenten och va klara med gymnasiet
 Dom läste på högskola, jobbade, reste m.m. och här satt jag bredvid folk som jag inte kände
Ärligt talat vet jag inte om jag va så speciellt intresserad/motiverad av att lära känna dom heller. 

Alla va snälla, men det va inte min klass och mina vänner.

 

 Nu va det dags för röntgen, för att se om behandlingen i somras hade gett något resultat.

Det hade den tyvärr inte gjort :(
Nu ville man bara sjunka genom jorden och bara skita i allt.
 Hade jag gått igenom hela denna helvetes sommar utan resultat. Det va jobbigt att ta in.
Gråten satt som en klump i halsen och jag blev helt tom.
Vad kommer hända nu????
Jag blev insatt på cellgiftsbehandling. Ja såklart mer cellgift och mer illamående.
Under tiden jag fick min behandling,
så fick min bror lämna prover för att se om han matchade som stamcellsdonator till mig.
Efter några gånger, så gjorde dom en ny röntgen, för jag klagade på kraftiga ryggsmärtor
 och hade en svullnad på halsen.
Det visade sig att denna behandlingen inte heller gav resultat,
så nu fick dom leta efter obesläktad donator och där man först letar är i Tobias registret.
Så jag fick åka ner till Lund och ta prover m.m. sen kunde vi bara vänta
och hoppas att dom hittade någon som matchade mig <3

 Jag stannade hemma en del från skolan

 (speciellt när jag fick reda på att cancern va tillbaka eller rättare sagt aldrig lämnat min kropp)
och till slut så ville lärarna ha möte med mig om jag skulle fortsätta.

Varför skulle jag tvinga mig själv till något som jag innerst inne inte ville
och hade noll motivation till.

Så jag slutade helt, för det va ingen mening att göra något halvdant.

Jag ville bara bli frisk från min cancer.

 

 Hb(blodvärdet), vita blodkroppar , trombocyter(röda blodkroppar) hade varit låga.....
Blodvärdet va nere på endast 58 (Det ska ligga på minst 116, för en kvinna)
Så jag fick regelbundet blod, trombocyter (har man för låga så koagulerar inte blodet)
Så får man näsblod, så är det väldigt svårt att få det att sluta.
Fick även mediciner mot min smärta i ryggen.
Starka mediciner (morfin)som man blev väldigt trött av
och andra mediciner mot illamående, magont m.m

 Det är väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande att inget fungerar. Känns väldigt hopplöst.
Men på nåt vis gav jag aldrig upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta.

Jag vet inte om jag riktigt tog in hur allvarligt det va

och jag vet inte om jag än idag fattar allvaret i allt.

Det kanske va bra då att inte förstå så mycket och bara göra vad läkarna sa och kämpa på.

 

Under tiden jag väntade på att dom skulle hitta en matchande donator,

 så satte dom in mig på ännu en ny cellgiftsbehandling.

(det va väl för att hålla det i schack, så det inte sprider sig mer)
Jag hade som önskemål att börja min nya behandling efter den 14 januari,
för då va min uppkörning och jag hade redan skickat brev in pga.
av jag inte hade möjlighet att köra upp inom 1 år efter uppskrivningen.
Jag fick det beviljat, så detta va min chans att få mitt körkort.

Läkarna diskuterade och ändrade datumet för min cellgiftsbehandling till den 15 januari :)
Den 14 januari- 2003 klarade jag min uppkörning och jag va hur lycklig som helst :) :)

Kontraster i livet.....

Jag försöker återskapa den tiden så gått det går, med hjälp av journaler
och mitt minnen (som inte är det allra bästa)
Jag tror att vissa saker är svåra att minnas, för att dom va så pass jobbiga att man stängt av de.
Så ni får ta del av det jag minns <3 Vissa händelser minns jag mer än andra.
Det är ändå 13 år sen....


Nu avslutar jag för idag <3
För orkar inte skriva mer, det tar på krafterna att gå tillbaka till den tiden.

 
 KRAM & KÄRLEK
ANNA

 

Slangar och Panikångest

Hösten 2013

Nu va jag på väg upp till 12 våningen och till avdelning 56B.

Jag orkade knappt hålla ögonen öppna.

När jag rullades in på avdelningen så skymtade jag något bekant längre bort i korridoren 

Han stod där med sin svarta huvtröja och blåa jeans och väntade på mig.

Ett lugn infann sig i kroppen när jag förstod att det va Christian som stod där <3
En sköterska hade ringt hem till honom och berättat att jag skulle komma upp till avdelningen.
Jag vill bara krama o pussa honom.
Tala om att hur mycket jag älskar och hur mycket jag saknar honom <3
men det enda vi kunde göra va att titta på varandra
och försöka få fram ett leende i all denna sorg.
Det behövs egentligen inte så mycket ord <3 <3 <3

 

Jag hade slangar över hela kroppen, så jag hade fullt med sköterskor

som kopplade in sladdarna i väggen och såg till så att allt satt där det skulle.

Läkaren va också inne hos mig och kollade hur jag mådde.

Allt kändes så overkligt och jag tänkte att snart vaknar jag ur denna mardröm
och då är allt som vanligt igen, men så va det ju inte.

Detta va verkligheten och jag va bara tvungen att acceptera de, men inte riktigt än.

För det orkar jag bara inte!!

Accepterar jag detta, så säger jag hejdå till mitt gamla liv och jag är inte redo för det riktigt än.

Nu vill jag bara gråta tills tårarna tar slut, men först ska jag sova en stund.

Om jag sover, så kan jag drömma mig bort för en stund.

Då är jag inte Anna med hålet på halsen.

Då är jag bara Anna utan några bekymmer alls.

Men till slut vaknar man ur sin dröm och kommer tillbaka till verkligheten igen.
 

Sen kom panikångesten.

Det är svårt att förklara hur jäkla jobbigt det är att ha panikångest.

Hjärnan tror att det är något farligt som håller på att hända och då går den in i försvarsställning.
Jag började skaka i hela kroppen och tårarna rann.
Såhär va det flera gånger om dagen.
Panikångesten fanns där varje dag och varje natt mer eller mindre.
Många sömnlösa nätter blev det.
När det va som värst så fick någon sitta hos mig, för jag va så rädd.
Det va vissa gånger som jag inte vågade somna för jag va rädd att jag inte skulle vakna igen.
Kroppen behöver sin sömn för att orka läka.

Tillbaka till rummet!
Kan beskriva lite hur det såg ut....det började med en liten "hall" och på höger sida va toaletten/dusch (som man delade med den som låg i rummet bredvid),så det gällde att låsa dörren.
Sen till vänster så va det först en garderob med sköterskornas saker och sen ett tvättställ
 och sen kom min garderob.
Nu kom man in där jag låg i min sjukhussäng. Innan man kom fram till mig, så stod det en fåtölj.
Min sug va inkopplad i väggen och va precis intill min säng. Framför mig hade jag en tv på väggen och bredvid mig va det en stol/fåtölj, där Christian satt när han va hos mig.

Nu över till mig :) ....tänkte försöka förklara hur jag såg ut, med alla slangar m.m

Vi börjar uppifrån....jag hade en slang i näsan för dränage,
så att jag inte skulle få upp massa galla i munnen.
Sen hade jag 2 slangar på varsin sida om halsen, som också va för dränage.
Jag hade andningshjälp inkopplat till hålet på halsen, för jag kunde inte andas själv ännu.
Förutom slangen i hålet, så hade jag flera stygn runt hålet och en bit upp på vardera sida om hålet.
Sen tar vi oss neråt lite där hade jag en slang på vardera sida (vid revbenen) som dränerade lungorna.
Jag fick även åka akut ner mitt i natten
och operera in en dränageslang i ryggen in i lungan, för extra dränage.
På magen hade jag en slang som dom hade satt in under operationen, den gick förbi magsäcken
och direkt ut i tunntarmen. Där fick jag min näring (mat)
På magen hade dom öppnat upp mig och nu hade jag ett stort plåster
och under plåstret hade dom klamrat ihop såret, som började under brösten och ner förbi naveln.
I ljumsken hade jag en port där dom tog blodprover och gav mig medicin.
På låret satt nålen som va kopplad till min morfinpump.
hade även en kateter, för jag hade ingen möjlighet att gå på toaletten.
Jag får ju inte glömma mina snygga stödstrumpor
och ovanpå dom hade jag någon slags "pump"strumpa, som "masserade" benen.
Jag gillade inte alls dom...men jag va tvungen att ha dom på mig.
För man löper större risk att få blodpropp när man ligger still och inte kan röra sig.

Det är svårt att beskriva, men jag hoppas att ni förstår litegrann.
Varken jag eller Christian tänkte på att ta några bilder.
Vi hade annat att tänka på just då.
Jag behöver bara blunda så ser jag allt framför mig. Men jag ser ju bara från mitt perspektiv.
 Det va nog värre för Christian som såg det rakt framifrån.

De första dagarna sprang det sköterskor och läkare m.fl. till mig hela tiden.
Jag hade mitt rum rakt över där sköterskorna satt, så jag hade koll <3
Det va väldigt skönt att ha dom så nära.

Nu avslutar jag för idag och fortsätter en annan dag.

KRAM & KÄRLEK
ANNA
 



Det är omöjligt sa tvivlet....

Vad har hänt sista tiden...?

 

Det är fullt upp med min arbetsträning, som jag ÄLSKAR <3 <3 <3

Jag hade inte kunnat hamna på ett bättre ställe

och jag är så glad och stolt att jag ordnade allt själv.

Fast jag tvivlade på mig själv, så tog jag ändå kontakt och det blev ju bra :)

Sen är jag väldigt glad att Ylva ville ha mig där.
Det känns jättebra och på fredag ska vi ha lite avstämningsmöte,

 Jag, Ylva och min jobbcoach Anne :)

För nu har jag varit på Ylvas i snart 1 månad....Tiden går så fort!

Allt har en mening här i livet <3
Ingenting är omöjligt, men man måste kämpa lite för att nå dit man vill.
Det går inte att ligga på sofflocket och hoppas att livet ska komma till dig.
Du måste resa på dig och leva det liv som du är ämnad för :) <3

Jag lever här och nu, en dag i taget. Varför stressa...!??
Jag är inte perfekt och ibland faller jag också in i stressen,
men då stannar jag upp och tänker varför jag stressar.

Yogan hjälper mig mycket och mina katter såklart <3
Man ska hitta det som passar bäst på en själv :)
För vi är olika och tur är väl det.
 

Samtidigt som jag har det jättebra på jobbet, så har jag fullt upp med myndigheter hit och dit.

Jag säger bara bli ALDRIG sjuk (och arbetslös)

Jag har varit arg, ledsen och gråtit en hel del.över dessa myndigheter.

Dessa paragrafer o regler som måste följas.

Jag hade ju sluppit dom när jag blev heltidsanställd på Mairo 1 juni 2013.

Varför skulle denna jävla cancer komma och förstöra allt knappt 2 månader senare :(

Då va jag tillbaka på ruta ett igen

och jag som hade kämpat så mycket för att ta mig till sista rutan.

Jag blir så ARG!!!!! och ledsen.
Vill bara skrika, men det kan jag ju inte....AHHHHHHHHHHH!!!!!

 

 

Längtar inte tills den dagen jag ska söka sjukersättning.

Det är som man säger man behöver va frisk för att va sjuk.

För det tar så mycket energi till allt.

Tänk om man hade fått lägga denna energin på något roligare och mer givande.

 

Jag har min trötthet (som ni kan läsa om under fliken trötthet)

som gör att jag är konstant trött

och det är inget som jag kan sova bort, utan det är något jag får leva med.

Man lär sig på nåt vis att leva med det, fast det ibland är frustrerande.

Vissa dagar är klart bättre än andra.

 

Jag började träna med min sjukgymnast i måndags

(efter ett långt uppehåll pga. av att jag varit sjuk)

Jag hoppas att träningen kan göra så jag bli lite piggare,

sen har jag min arbetsträning som ger mig energi.

och självklart Christian och våra katter (familj och vänner är också inräknade)

men ibland funkar inget och då är det bara att försöka gilla läget.

Hur frustrerande det än är.
Dammtussarna ligger kvar imorgon om du inte orkar städa idag,

 Man får ta det i sin egen takt

och fråga om hjälp om det är något man inte klarar av eller orkar med.
Men sen vill man ju klara sig själv och inte vara beroende av andra hela tiden.
Jag kämpar och jobbar med mig själv, för att jag ska klara mer saker på egen hand
och jag tycker att jag är på rätt väg iallafall.
Jag ger mig inte så lätt, sen är det vissa saker jag inte kan göra pga. operationen
 och då får man hitta lösningar eller låta någon annan sköta det.

 

 

Ikväll ska jag på mediyoga och rensa tankarna.

Ska bli så skönt att bara koppla bort allt för en liten stund och bara ägna sig åt yoga.

Det är så avkopplande.

Jag är så glad och tacksam att jag fick prova på detta

när jag va på Lydiagården förra våren.

 Sen blev jag ännu gladare att Marie på Villa Andrum håller i mediyoga där jag bor.

 

 

http://www.villaandrum.com/

 

 

Ha en fortsatt bra dag och kväll <3 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA

 

 

 

Dagarna efter

De första dagarna efter...

 

Operationen tog ca 10-12 timmar
och de va 3-4 läkare som opererade på mig.
Det dom gjorde va att koppla om luftstrupen så den kom ut i ett hål på halsen (där jag andas nu),
opererade bort struphuvudet, stämbanden, matstrupen, halva sköldskörteln m.m.
Pga. att dom va tvungna att ta bort hela matstrupen, så fick min magsäck bli min nya matstrupe.
Så den drog dom upp (så min magsäck är nu långsmal med en liten säck i slutet)
 och fästes i nedre delen av tungan.
Sen fick dom möblera om lite i mig...gallan va tvungen att följa med upp...

 Jag låg först på IVA (intensivsvårdavdelning)
 och där minns jag väldigt lite, men ska dela med mig av det jag minns i alla fall!
 

Jag sov nog mest första dagen, men har ett svagt minne av att Christian ringde
Sen att det kom in en sköterska till mig och frågade om han kunde komma.
Först då blev jag medveten om att jag inte kunde prata.

Han frågade om jag orkade med besök och jag bara skakade på huvudet.

Jag va så otroligt trött att det kändes inte någon mening att Christian
skulle köra så långt bara för att se på när jag sover
och full med slangar över hela kroppen och massa maskiner kopplade till mig.

 

Allt kändes väldigt overkligt....jag hörde folk som sprang fram och tillbaka, massa surrande ljud,

men jag orkade inte hålla ögonen öppna.

Dagen efter så tvättade dom av mig när jag låg ner (inget jag rekommenderar)

och satte nån hemsk mössa på huvudet som skulle göra håret rent. (läs strävt som svinto)

men dom ville bara väl och det va skönt när hon masserade huvudet :)

Sen skulle jag resa mig upp ur sängen och det va inte det lättaste, för jag hade ingen kraft i kroppen. Att bara ta sig från liggande till sittande ställning va ett helt företag,
 men tillslut så stod jag på golvet i några sekunder.
Sen fick jag lägga mig ner, för det tog musten ur mig.

Idag kom Christian ner till mig <3 Så skönt att se honom, men jobbigt på samma gång.

För livet skulle inte bli som innan,
men att han satt där bredvid mig gjorde det lättare att kämpa på.
Han är mitt allt <3

Jag kunde ju inte prata så jag hade ett block och penna när jag ville få något sagt.
Jag minns inte vad vi pratade om eller hur länge han va där.
Som Christian har berättat för mig, så sov jag mesta delen av tiden.

 

Det är väldigt svårt att beskriva hur det är att inte kunna prata.

Hur mycket jag än försökte förbereda mig på det, så går det inte att förbereda sig på hur det ska bli.

Jag har haft andra försluster i mitt liv,
 men att dom tar rösten ifrån mig är absolut det värsta jag varit med om.

Det är du, din identitet.....vem är man utan sin röst??

Hur skulle jag kunna leva vidare utan min röst.....vem är Anna då??
Det svaret hade jag inte då.....Nu nästan 2,5 år senare så börjar jag hitta tillbaka till Anna igen,
men till en ny Anna....En som vågar säga vad hon tycker o tänker.
Jag lever HÄR och NU!!  En dag i taget (jag försöker i alla fall)

Jag har ett handikapp, som jag hade gjort ALLT för att slippa,
men den erfarenheten jag har (fast den va väldigt dyrköpt) vill jag inte bli av med.
Hade bara velat ha den på ett annat sätt....tyvärr får man inte välja här i livet,
men jag tycker att få cancer 1 ggr och sen få tillbaka det flera gånger räcker.
Jag hade inte behövt få det igen!
Men hade inte jag drabbats, så hade någon annan gjort det.
Jag önskar inte någon detta skit (rent ut sagt, fast det är fantastiskt vad läkare kan göra)
och jag hoppas att ingen ska behöva genomgå det som jag gått/går igenom.
Just den operationen jag genomgick drabbar bara 0-1 (max 2)om året.
Jag fick den va pga. av att jag strålats för mycket mot halsen
(va tvungen att göra det annars hade jag inte blivit frisk från min första cancer)
Livet suger ibland!!!

Jag kunde väl i alla fall fått behålla rösten...
det hade väl inte varit för mycket begärt eller hur?? ;)

 

 

Jag fick (kunde inte) varken äta eller dricka.

Va som en öken i munnen, så dom hade som en klubba med nått slags skumgummi på toppen

som man stoppade i vatten och sen kunde man suga på den, men fick inte svälja vattnet.

Hade även ett spray som jag kunde spraya i munnen.
Det jag ville va att ta en stor klunk vatten och slippa torrheten i munnen!!!
Men det fick jag inte innan allt hade läkt i halsen.
Så tills dess så fick jag suga på mina skumgummiklubbor och spraya munnen.

Va även fruktansvärt varm (jag är en frösen person i vanliga fall)

Så dom fick sätta in en liten bordsfläkt till mig, så jag kunde få lite sömn.

Mer än såhär minns jag inte.....Allt annat som hände på IVA är blankt.
Men jag är rätt övertygad om att jag sov väldigt mycket.....
hade ju ändå gått igenom en av det största operationen som utförs
Då får man va lite trött tycker jag <3
 

Snart va det dags att åka upp till avdelningen, men det berättar jag mer om längre fram.

Nu ska jag lägga mig lite i soffan och slötitta lite på Tv :)

 

 

 

 KRAM & KÄRLEK
Anna