Telefonen ringer

Ligger nerbäddad i soffan när jag hör att det ringer...

 

 Oftast ringer det 3-4 signaler och då vet man att det är en försäljare,

 men denna gång så va det flera signaler....

Jag ville resa mig och springa till telefonen och svara...Hej det är Anna <3

Men jag stannar upp och inser att det inte är någon mening att svara,

för tänk om personen i andra änden inte hör vad jag säger.

Det blir bara jobbigt och obekvämt då.

Jag bäddar ner mig i soffan igen och känner att tårarna börjar rinna ner för kinden...

 

 

Sorgen över att inte bara kunna ta telefonen och ringa vem som helst är oerhört stor.

Visst jag kan ringa till vissa, men då måste jag veta att dom har det helt tyst omkring sig.

Oftast får jag upprepa mig flera gånger och tillslut så orkar man inte längre.

Det tar så mycket på krafterna, både psykiskt och fysiskt.

Jag och farmor pratade i telefon 

flera gånger i veckan 

och jag saknar det så otroligt mycket

  Jag vet att hon också gör det,

för hon frågar ofta om vi någonsin kommer att kunna prata i telefon :(

Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna prata i telefon någon gång <3

Och nu är jag så trött att jag inte orkar köra och hälsa på henne så ofta som jag vill

och denna vintern har jag varit mycket sjuk.

 

 

Jag har ständigt dåligt samvete att jag inte orka hälsa på familj

och vänner så mycket som jag hade velat.

Jag hoppas bara att jag kommer få tillbaka orken, så jag kan få tillbaka mitt sociala liv igen,

för just nu har jag inget sånt.

Den kontakten jag har med vänner och familj

är genom facebook(messenger), whatsapp, instagram, sms och tur att allt det finns :)

Facebook(messenger) och whatsapp gillar jag bäst,

för då känns det som jag "pratar" med personen i andra änden

och det är det närmaste jag kommer istället för att prata i telefon.

Så uttrycka mig genom att skriva har blivit min vardag, men det är alltid trevligare att träffas <3

Stänga in sig är inte hållbart i längden, men det är så lätt

och väldigt skönt att bara krypa upp i soffan under en stor filt och skita i allt.

 

 

Jag har gått upp i tid på min arbetsträning till 60 %

och fast att det "bara" är 1 timme extra varje dag,

så gör den timmen väldigt mycket i min vardag.

Det känns i kroppen att nu pushar jag den över min maxnivå (som är 50 %)

för jag är mer trött, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osocial, inrestress m.m. 

(listan kan göras lång)

Jag kommer på mig själv att sitta o gråta för att jag är så trött och det är inte hållbart.

Nu har det varit tuffa/känslosamma veckor, så det tar ju också på krafterna.

Sen har jag en inre stress, som äter energi......en riktig energitjuv!

Men jag måste arbetsträna över 50 % för att ha ett underlag till Försäkringskassan.

Så det är bara att bita ihop i 2 veckor till.

Nu tillbaka till soffan och min filt, för idag tänker jag bara mysa med Ville och Zingo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA