Sommar och lite cellgift

För att ni ska förstå...

För att ni ska förstå hur jag hade det denna sommaren,
 så tänkte jag gå in lite mer i hur dagarna såg ut.

Allt började Tisdagen den 9 juli när vi anlände till Lund.

 Jag blev inskriven och fick information om morgondagen,

Jag och Pia fick tillbringa första natten på patienthotellet,

för att sen komma tillbaka till avdelningen dagen efter på hematologen
och börja med cellgifterna.
 

Såhär såg mina dagar ut i helhet....

Dagarna började med att jag blev väckt vid 6 för tester (febern, prover m.m. lite olika)

Sen skulle jag duscha, borsta tänderna och gurgla nåt äckligt.

Sen skulle jag andas i en sak med motstånd, så lungorna fick jobba lite.
Efter denna proceduren, så va jag helt slut.
La mig ner i sängen och sov en stund till
 innan frukosten skulle serveras ihop med dagens ranson av mediciner/cellgifter
 

De första 5 dagarna va det cellgift som stod på schemat

(dom skulle trycka ner mig totalt, för att jag sen skulle få benmärg som skulle bygga upp allt igen)

Jag minns en cellgift speciellt mycket för det kändes som att hela munnen skulle brinna upp.

Jag fick sitta med en piggelin i munnen, för att lindra lite.

Det va hemskt.....där kan stark chili slänga sig i väggen!

De andra mådde jag mest dåligt av och trött förstås.

Under dessa dagar, så fick jag vistas i korridoren och även gå ut om jag ville.
 

Men när det vita va runt 0,5 så skulle jag isoleras på rummet

och skulle man hälsa på mig, så fick man först gå igenom en liten hall innan man kom in i mitt rum.

Där man fick sprita sig och ta av sig ytterkläder m.m. för jag va väldigt infektionskänslig.

Dagarna bestod även av att jag skulle dricka 3 liter vätska och kissa 3 liter.

Så det hade jag fullt upp med. Det bästa va att dricka Fanta i burk, för då kunde jag skriva 330 ml. Drack jag bara ett glas saft så blev det bara 175 ml. jag hade väldigt svårt att dricka vanligt vatten,
för det smakade helt enkelt äckligt just då. Nu är det nästan det enda jag dricker

Det gick sådär de första dagarna, så jag fick ha extra vätskedropp,

som i sin tur ledde till att jag fick springa på toaletten mitt i natten.
Slutsatsen man kan dra av detta va att det va helt klart bäst
 att försöka få i sig så mycket vätska som möjligt under dagen,
så man slapp de nattliga besöken på toaletten
 

Aptiten va inte den bästa, men jag kämpade på.

Det va en underbar liten tant som ställde sig och bakade pannkakor till mig <3

för det va i stort sett det enda jag kunde äta.
Va väldigt glad de gånger hon jobbade, för det va ingen annan som tog sig tid till de.

 

 Sov mycket, för va väldigt trött.

De första dagarna hade jag Pia hos mig som höll mig sällskap och det va skönt att slippa va själv.

I mitt rum så fanns det 2 sängar, för att en anhörig skulle kunna bo där.

Sen på söndagen så åkte Pia hem och istället kom mamma som skulle va hos mig i veckan.

Sen fick jag min benmärgstransplantation den 17 juli som jag skrev i förra inlägget.

Det va väldigt mycket förberedande innan de kunde börja.

Flera sköterskor stod runt mig och tror även det va någon läkare med (minns inte riktigt)

Hade en pulsmätare på handleden och dom kollade febern på mig.

Gröna handukar, för att det skulle va sterilt.

Sen själva benmärgen sprutades in i blodet med en stor plastspruta.

Det ser lite ut som utspätt blod.
 

Efter detta så skulle jag bli fri från cancern och inga mer cellgiftsbehandlingar.....trodde jag.

Det blev inte riktigt så, men det återkommer jag till senare.

Den 18 juli va det dags att åka till Kristianstad. Mamma skulle ändå köra hem,
så jag åkte med henne till Sjukhuset i Kristianstad. Då slapp jag åka sjuktransport.

Men jag va väldigt trött och det va en bit att åka,
så det va väldigt skönt när vi kom fram till Kristianstad
och ännu skönare när jag äntligen kom upp till avdelningen jag skulle va på.

 Raka vägen till sängen för att lägga mig och vila, för nu va jag trött och orkeslös.

Man tror man är wonderwoman och klarar precis allt.

Det gör man inte, men det är ändå skönt att tro att man gör det,

för jag tror att man orkar kämpa lite extra då :)

och det behöver man göra, för ge upp är inget alternativ för mig.

Man vill bara ställa sig upp och skrika.

 Måste ändå ge en stor eloge till alla underbara sköterskor

och läkare som pysslade om mig denna sommaren <3

Den 31 juli 2002 blev jag utskriven från sjukhuset.

Det hade varit tuffa veckor både i Lund och Kristianstad.

Cellgiften jag fick tryckte ner min kropp totalt.

Inget funkade ju som det skulle (så kändes det i alla fall)
 

Det va både skönt och lite nervöst att komma hem. Jag fick fortfarande inte träffa folk som va sjuka. Jag fick inte åka till affären, gå på bio eller utsätta mig för något som kunde göra att jag blev sjuk.

Jag fick inte äta hämtmat (pizza m.m.),

för det kunde bildas bakterier i maten medan den fraktades hem.

Jag va tvungen att äta maten direkt när den va tillagad.
Mycket att tänka på och ställa in sig på.
 

Så istället för att va isolerad på sjukhuset, så blev jag isolerad hemma.

Jag hade sån tur att ha min farmor och farfar bodde ett stenkast från vårt hus och det va guld värt <3

Min motion va att gå till farmor och farfar, sen fick jag vila på deras soffa.

Blev trött av att gå den lilla biten.

Känns konstigt på nåt vis att man gått igenom allt detta och då är jag inte klar med min resa....

Ju mer jag skriver desto mer minns jag av allt jag gått igenom.

Bilder hur rummen såg ut, samtal jag hade, hur jag mådde m.m.

Det är både jobbigt och skönt på samma gång att minnas.
 

Kram & Kärlek

Anna