Känslor på gott och ont

Ska jag va glad, ledsen, arg????

Bara förvirrad!!

 

Det har hänt mycket sen mitt sista inlägg....

 

Jag har fått jobb på Ylvas i Karlshamn på 75 %

och jag är så otroligt stolt och glad över mig själv att jag klarar av de.

Mitt egna mål har varit 75 %,

 men jag trodde inte det skulle bli verklighet efter denna jobbiga vinter som jag haft.

Så from imorgon är min arbetsträning slut och jag börjar min anställning :)

Livet kan väl inte bli så mycket bättre eller.....???

 

 

 Självklart är jag så otroligt glad över mitt jobb,

 men samtidigt dras jag tillbaka till den tiden när jag fick jobb på Mairo (sommaren 2013)

 och knappt 2 månader efter så fick jag besked om att jag hade cancer i matstrupen.

Så panikkänslorna kommer tillbaka och det tar all min energi.

Jag blir så arg och ledsen att jag inte kan få va riktigt glad

och lycklig utan att min hjärna ska jävlas med mig :(

FAAAAAAAAN jävla Cancer!!!!!!!!

Du har förstört så mycket i mitt liv, låt mig få känna lycka utan att panikkänslorna ska komma.

Ni som någon gång har haft panikkänslor/ångest vet vad jag pratar om.

Det är inte lätt att förklara för någon som aldrig varit med om det.....

Det känns som att man inte får luft

och sista tiden har jag gråtit nästan varje dag när jag kör till jobbet,

för att jag blir så arg och ledsen över att jag inte kan slappna av.

Jag vill bara kunna njuta av livet.

Men jag har hoppet kvar att jag en dag ska kunna känna den där lyckan i kroppen,

 för jag kände den när jag fick reda på att jag fick jobbet och det ledde till panikkänslor.

Så jag vet inte om jag vågar känna de igen.

Min kurator har lite att bita i nästa måndag, för att få mig på rätt spår igen.

 

Det är en kamp att ta sig upp mot toppen, men att ta sig ner igen går väldigt fort.

Alla har vi våra upp och nergångar.

Man får bara inte ge upp, utan man måste börja klättra igen.

För en dag så kommer du få stanna kvar på toppen och njuta av allt vad livet har att erbjuda.

Är du redan på toppen, så vad väntar du på NJUT AV LIVET!!!!!!

 

Jag försöker sysselsätta mig med sånt jag tycker om

och även sånt som är mindre roligt (tvätt, disk, städ m.m.)

Allt som får mig att tänka på annat är bra.

Denna helgen har jag sysselsatt mig med det som ger mig ro i själen :)

Jag har planerat och inhandlat växter till rabatten, som min älskade sambo har grävt <3

Så i veckan blir det plantering :) :)

Detta gjorde att jag inte har tänkt så mycket på sommaren 2013 och det är positivt.

 

 

Jag har ingen rädsla att bli sjuk igen....eller nu ljuger jag lite, en viss rädsla finns ju alltid.

Det är inget som jag tänker så mycket på.

Jag är frisk nu och jag fick tummen upp på mitt läkarbesök :)

 

Jag tycker jag har fått min cancerdos, så det får räcka med det nu!!

Min största rädsla är att jag inte kan bli av med mina tankar och känslor från den tiden.

Känns som jag är tillbaka där den sommaren/hösten

och att allt ska börja om igen.

Det är väldigt jobbigt och ledsamt på samma gång.

Det är en kamp varje dag att hålla huvudet ovanför vattenytan.... vissa dagar är lättare än andra.

 

Jag är i alla fall glad för mitt jobb och att jag får jobba med det jag brinner för.

Mina tankar får spöka i bakgrunden, så länge jag får sköta mitt jobb.

 

Det va skönt att få skriva av sig lite <3

Jag hade inte tänkt göra nåt inlägg idag,

men ångrade mig när jag fick ett mail av en person,

som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Nu är det soffan med mina katter som gäller och någon bra film såklart :)

Tack för att ni vill va med på min resa.

Tyvärr har det blivit lite glest med inläggen på sista tiden.

Jag skriver när det finns ork och lust.

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA

 

 

 

 

 

 

Stark, Jobb, Väder och lite Positiv

Stark???

 

 

Jag hör ofta att jag är en stark person som har gått igenom så mycket i mitt liv.

Är jag verkligen så stark som alla säger??

Jag har väldigt svårt att ta in de....att jag Anna är en stark person.

Är det verkligen mig dom pratar om??

Ska jag börja tro på vad alla säger till mig??

Jag kämpade för att överleva och nu kämpar jag

för att få ett så normalt liv som det bara går att få.

Jag vet inte om jag hade kunnat gjort på något annat vis

och om det gör mig till en stark person, så är jag väl de.....

 

 

Jag vill kunna jobba och sen att jag valt ett yrke,

där jag utsätter mig för kommentarer varje dag (varje kund) så är det värt det.

Jag får jobba med det jag tycker om och det jag brinner för.

När klockan ringer på morgonen, så gör den det för att jag ska till jobbet.

Jag hade kunnat valt ett arbete där jag inte hade behövt ha kontakt med någon,

men det är inte jag och det kommer aldrig bli jag heller.

Min dröm har alltid varit att ha en egen liten butik med inredning m.m.

men den drömmen är inte aktuell längre (för den orken har jag inte),

 så att få jobba i en butik är en dröm som slagit in.

Jag har jobbat i butik innan, så jag har fått min dröm uppfylld 2 ggr :)

Det är inte illa <3

Vill man något tillräckligt mycket och kämpar för det,

så lovar jag dig att din dröm också kommer slå in.

(då menar jag en fullt realistisk dröm, ingen lottovinstdröm) :)

 

 

När Mairo (mitt förra jobb) la ner butiken jag jobbade i, så va det en stor sorg.

Jag trivdes så bra där och tänkte att jag kommer aldrig få det såhär bra igen,

men det har jag verkligen fått på Ylvas :) Jag har världens bästa chef <3

Jag har haft bra chefer i mitt liv....inom vissa områden i livet har jag minsann tur :)

Jobb är en väldigt viktig del i mitt liv, för jag känner mig inte hel utan att jobb.

Sen tycker jag det är roligt att jobba...det kanske hjälper till en hel del :)

 

 

Jag fick en kram av en kund idag, för hon blev så berörd

när jag förklarade att jag haft cancer till och från sen jag va 18 år.

Hon tyckte det va orättvist att jag fått genomgå så mycket,

men jag tycker att hade det inte drabbat mig så hade det drabbat någon annan.

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta

att ingen någonsin får gå igenom det helvete som jag fått genomgå,

 när man är så pass ung som jag är.

Cancern har tagit mycket från mig. Min förmåga att få barn, min egna röst (den största sorgen),

min matstrupe (så jag inte kan ligga plant varken på rygg eller mage, inte kan böja mig framåt m.m.)

jag kan fortsätta ett tag med saker cancern tagit från mig......

Trots att den va väldigt dyrköpt, så vill jag inte bli av med min erfarenhet.

Den har gjort mig till den jag är idag.

Jag är mer levnadsglad, positiv, bryr mig inte om småsaker m.m

(som att det t.ex. regnar, det finns regnkläder!! Sluta klaga på vädret) 

Jag tittar aldrig på vädret och har tagit bort väderappen på mobilen.

Jag tar dagen och vädret som det kommer! :)

Jag tror man mår bättre då, så jag kör vidare på mitt spår <3

Alla väder har sin charm :)

 

 

Fick in lite väderprat också...

Jag vill bara att alla ska ta dagen som den kommer och göra det bästa av den.

Skulle det då regna och blåsa, så får det väl göra det.

Solen kanske tittar fram en liten stund...vem vet!?! :)

Jag vet att jag tjatar om det, men lev här och nu <3

Försök att se det positiva i saker istället för det negativa.

Sen kan man inte va glad och positiv varje dag....för alla har vi dåliga dagar

 och då vill man kunna få gnälla lite.

Gör det!! få det ur dig, men fastna inte i den känslan.

Acceptera att du har en dålig dag!

För det har ALLA!!!

 någon gång eller snarare flera gånger...Det är det som gör oss mänskliga.

Men fast man har en dålig dag,

så kan man göra den lite mindre dålig genom att försöka hitta något litet positivt.

Det behöver inte va något stort.....

det kan va nåt så litet som att någon hälsade på dig på väg till jobbet ,

att nån helt enkelt frågade hur det är med dig eller va det nu kan vara....

 

Lycka till med att hitta det positiva i ditt liv <3

 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA

 

 

 

Minnen & Tankar

Jag går igenom mina journaler....
 

Det känns overkligt när man läser dom

 att detta faktiskt handlar om mig och ingen annan.

Det är jag som har gått igenom allt detta

och alla dessa bakslag och byten av behandlingar och återfall på återfall....

Fast det gått så många år, så har jag fortfarande
väldigt svårt att ta in allt jag genomgått.

Ingen ska behöva gå igenom det.

Ändå drabbas människor av cancer hela tiden.....Visst forskningen går framåt,
men kan den inte gå fortare, så ingen behöver genomgå denna djävulska sjukdom.

Det drabbar inte bara den som är sjuk....Det drabbar alla nära och kära runtomkring,

som måste se på när en person tynar bort av alla cellgifter, strålbehandlingar, operationer m.m.

Man genomgår samma resa, fast på olika sätt.

Tänkte ta er tillbaka till vintern/våren 2003

Jag fick min behandling den 15 januari som vi hade kommit överens om, men jag svarade inte på behandlingen som läkarna ville, så jag skulle byta igen....och denna fick jag ett tag,
men även den gav inte de resultat som läkarna ville.

Så nu skulle jag hålla uppe med behandlingar, för det va bara 1 månad kvar tills jag skulle bli inlagd.

 

Den 2 juni skulle jag läggas in i Lund på hematologen, för stamcellstransplantation.

 

Jag har knappt några minnen från denna vintern/våren....

Det skrämmer mig lite att jag knappt minns något....

Är det för att skydda mig själv som jag inte minns eller har jag bara väldigt dåligt minne..!??

Vem vet....jag tror det är lite av varje faktiskt och det kanske är bra att inte minnas precis allt....
Jag är en person som gärna vill ha koll på läget, så det stör mig lite att jag inte kan minnas,

men jag kan tänka mig att jag vilade mycket på soffan

eller va jag hos farmor och farfar och vilade i deras kökssoffa.

Jag vet att jag tyckte det va jobbigt när det va tyst omkring mig.

Jag älskade att ligga på kökssoffan och höra farmor stöka i köket,

för då kunde jag slappna av och blunda en stund och ändå höra henne <3
Finns väl inget mer rogivande än att höra någon stöka runt i köket
och särskilt när man vet att resultatet alltid blir bra :)

Detta minns jag väldigt väl, för farmor och farfar betydde som otroligt mycket för mig

och det gör dom fortfarande.

Fast att farfar inte finns bland oss längre, så finns han alltid i mitt hjärta

och jag vet att han alltid kommer vaka över mig <3

 

 Det finns vissa delar jag inte vill ta upp under min cancerresa

och det är en viss/vissa personer som inte finns kvar i mitt liv

och som jag har raderat från mitt liv och även från min resa här på bloggen.

Så jag får berätta det ur min synvinkel utan denna/dessa personer i.

Så vissa minnen vill jag inte ta upp av personliga skäl.

Hoppas ni har förståelse för det.

Ni som känner mig vet varför och ni andra tror jag förstår <3
 

 

Nu hade jag bara den 2 juni i huvudet

och att jag skulle gå igenom denna tuffa behandling 1 gång till

(samma som sommaren 2002)

Hur mycket klarar en kropp egentligen av??

Men detta va min enda chans att bli av med min cancer

och då får man bara bita ihop och göra som läkarna säger.

Hur jävla jobbigt det än är, för jag tänker inte ge upp nu!!

Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn <3

Så är det bara!!!

Nu vill jag ta mig framåt i tiden till idag....

Ja vad händer i mitt liv just nu undrar ni kanske :)
Jag har varit på en känslomässig resa och jag har varit nere i avgrunden och vänt,
men nu har jag tagit mig upp på ytan igen och fortsätter min resa mot toppen!

När man är så långt nere så börjar man fundera mycket på livet och om det är värt att leva.
Tankar som...vem skulle sakna mig? ska livet alltid vara så här? m.m.
Tankar kan verkligen röra till det i huvudet,
men man måste bara komma ihåg att det är tankar som spelar en ett spratt.
Man känner sig liten, ensam och att ingen tycker om en.
Men om man tänker en gång till, så vet man att det inte är sant.
Jag vet att jag har personer som bryr sig om mig <3
Man måste bara påminna sig om det ibland!

Nu har jag i alla fall lämnat det mörka hålet och mår bra :)
Sen är jag inte mer än människa och kan inte vara på topp jämnt.
Jag påminns varje dag om mitt handikapp,
men jag lär mig att leva med och jag lär mig varje dag.
Jag vill inte att det ska vara ett hinder för mig i mitt liv.

Vi pratade om resor på jobbet och jag har alltid drömt om att bada med delfiner.
 Ända sen jag va liten och tittade på flipper på tv.
Just den drömmen får jag lägga åt sidan (för jag kan inte bada pga.av mitt hål på halsen)
Nu ska jag hitta en ny dröm :)
och när jag gör det, så tänker jag uppleva den direkt.
Fast egentligen när jag tänker efter så lever jag min dröm.....
Jag får jobba med vad jag älskar och det är inredning :)
Jag har en underbar Sambo, 2 katter och ett jättefint hem.
Så jag har det faktiskt ganska så bra :) <3

KRAM & KÄRLEK
ANNA 

 



Telefonen ringer

Ligger nerbäddad i soffan när jag hör att det ringer...

 

 Oftast ringer det 3-4 signaler och då vet man att det är en försäljare,

 men denna gång så va det flera signaler....

Jag ville resa mig och springa till telefonen och svara...Hej det är Anna <3

Men jag stannar upp och inser att det inte är någon mening att svara,

för tänk om personen i andra änden inte hör vad jag säger.

Det blir bara jobbigt och obekvämt då.

Jag bäddar ner mig i soffan igen och känner att tårarna börjar rinna ner för kinden...

 

 

Sorgen över att inte bara kunna ta telefonen och ringa vem som helst är oerhört stor.

Visst jag kan ringa till vissa, men då måste jag veta att dom har det helt tyst omkring sig.

Oftast får jag upprepa mig flera gånger och tillslut så orkar man inte längre.

Det tar så mycket på krafterna, både psykiskt och fysiskt.

Jag och farmor pratade i telefon 

flera gånger i veckan 

och jag saknar det så otroligt mycket

  Jag vet att hon också gör det,

för hon frågar ofta om vi någonsin kommer att kunna prata i telefon :(

Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna prata i telefon någon gång <3

Och nu är jag så trött att jag inte orkar köra och hälsa på henne så ofta som jag vill

och denna vintern har jag varit mycket sjuk.

 

 

Jag har ständigt dåligt samvete att jag inte orka hälsa på familj

och vänner så mycket som jag hade velat.

Jag hoppas bara att jag kommer få tillbaka orken, så jag kan få tillbaka mitt sociala liv igen,

för just nu har jag inget sånt.

Den kontakten jag har med vänner och familj

är genom facebook(messenger), whatsapp, instagram, sms och tur att allt det finns :)

Facebook(messenger) och whatsapp gillar jag bäst,

för då känns det som jag "pratar" med personen i andra änden

och det är det närmaste jag kommer istället för att prata i telefon.

Så uttrycka mig genom att skriva har blivit min vardag, men det är alltid trevligare att träffas <3

Stänga in sig är inte hållbart i längden, men det är så lätt

och väldigt skönt att bara krypa upp i soffan under en stor filt och skita i allt.

 

 

Jag har gått upp i tid på min arbetsträning till 60 %

och fast att det "bara" är 1 timme extra varje dag,

så gör den timmen väldigt mycket i min vardag.

Det känns i kroppen att nu pushar jag den över min maxnivå (som är 50 %)

för jag är mer trött, orkeslös, koncentrationssvårigheter, osocial, inrestress m.m. 

(listan kan göras lång)

Jag kommer på mig själv att sitta o gråta för att jag är så trött och det är inte hållbart.

Nu har det varit tuffa/känslosamma veckor, så det tar ju också på krafterna.

Sen har jag en inre stress, som äter energi......en riktig energitjuv!

Men jag måste arbetsträna över 50 % för att ha ett underlag till Försäkringskassan.

Så det är bara att bita ihop i 2 veckor till.

Nu tillbaka till soffan och min filt, för idag tänker jag bara mysa med Ville och Zingo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA

 

 

 

 

 

TRÖTT helt enkelt

TRÖTT,TRÖTT och åter TRÖTT

 

Tjatig jag är om min trötthet, men det är min vardag.

Det har blivit värre nu när jag ökat upp till 50 %

 och måste arbetsträna varje dag och då blir det 5 dagar i sträck.

Men jag ger mig inte....till slut måste det väl vända....eller???

 

Tänk va underbart det hade varit att vakna en dag och känna sig någorlunda utvilad.

Jag vet att jag alltid kommer att få leva med min trötthet,

men jag lyckades övervinna den en gång och jobbade 100 %

Nu känns det mer hopplöst, för jag är helt slut av att jobba 50 %

Jag måste på nåt vis acceptera att det är min maximala arbetsförmåga.

Hur jobbigt det än är att inte kunna få bestämma det själv, så är det så mitt liv ser ut nu.

Jag vill jobba, för jag tycker att mitt jobb är roligt och det ger så mycket.
Så jag får helt enkelt va glad för mina 50 %

 

Är så trött vissa dagar, att jag mår illa.

Men jag sköter min arbetsträning, sen får jag vila när jag kommer hem.

Hemmet blir lidande, men lite skit i hörnen har inget dött av.

Vi hjälps åt här hemma så gott det går <3

Det får va såhär nu och sen får jag bara hoppas att det blir bättre.

 

Nej nu orkar jag inte skriva om att jag är trött mer, sitter ju här och gäspar...

Sen har jag kommit ner i nån svacka och jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen :(
Det har hänt saker sista tiden (vill inte gå in på detalj, för risken att såra någon)
som jag inte trodde skulle påverka mig så negativt som det har gjort.
Mår väldigt dåligt över det, men det finns en väg ur de och den ska jag hitta!!!
Kan behöva hjälp på vägen, så har kontaktat min kurator på cancer rehab <3
Vet inte vad jag hade gjort utan henne...

Blir så arg på mig själv att jag inte bara kan släppa det.
AHHHHHHH jävla skit rent ut sagt!!!
Kan bara börja gråta för mig själv :(
Blir så trött på mig själv och tankarna går tillbaka till den jobbiga tiden på sjukhuset.
Blir arg och ledsen att jag har hålet på halsen och att det alltid kommer va där.
Det finns absolut ingenting jag kan göra för att få det ogjort eller få det att bli bättre,
 så dessa dumma tankar är så onödiga och tar så mycket energi som jag kan lägga på annat.
Det va väldigt längesen jag hade såna här tankar och känslor.
Om jag knäpper med fingrarna så kanske allt blir bra igen......eller inte....:(

Så nu har jag skrivit av mig lite dålig energi,
så nu behövs det lite positivt :)
Både måndag och tisdag har det varit stängt i butiken
som jag arbetstränar i pga. av att vi har ändrat om :)
Roligt att va kreativ....då kan jag bara gå in i min bubbla <3
Slutresultatet kommer bli kanon.
Jag slutade kl. 15.00 idag, så det va fortfarande lite kvar att göra.
Så det ska bli spännande att se det helt klart imorgon.

KRAM & KÄRLEK
ANNA 

 



Jag vet hur tårar smakar...

Tillbaka till rummet på sjukhuset....
Hösten 2013

 

Christian körde ner till mig varje dag och det är jag väldigt tacksam och glad för.

Jag va inget vidare sällskap...Den första tiden efter operationen så sov jag mycket på dagarna

 och de stunder jag va vaken så orkade jag inte så mycket,

 men bara att veta att Christian satt på en stol vid min säng gjorde mig lugn.

Jag orkade inte titta på Tv, läsa eller kolla mobilen. Jag hade ingen ork till nåt sånt.

Jag vet att det va vänner och familj som försökte få kontakt med mig, men jag orkade inte helt enkelt.

Jag överlät det till Christian, så dom som ville fick kontakta honom istället,

tills den dagen jag orkade svara.

Jag ville heller inte ha besök av någon. jag mådde så dåligt över den Anna jag hade blivit.

Jag skämdes jättemycket. Jag ville inte visa mig.

 Det tog 2 veckor innan jag ens orkade träffa mina föräldrar.

Kanske låter konstigt för vissa, men det va så jag kände just då.

Jag ville bara ha Christian hos mig och att jag fick va i min lilla sjukhusbubbla i fred.

 Christian frågade flera gånger om någon annan fick komma och hälsa på,

men jag ville inte att någon skulle komma och se mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så som jag kände.

Det va jättejobbigt att inte vilja träffa sina vänner,

men jag fick fruktansvärd panikångest bara tanken att någon skulle komma och hälsa på mig.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna förklara hur jag kände just då.

Jag får hoppas att alla kunde accepterade situationen som den va då.

 

 

Nu lämnar vi sjukhussängen lite och tar oss dit jag befinner mig idag....

 

Nu har jag inga problem med att träffa vänner och visa mig ute.

Jag jobbar ju i en butik och där utsätter sig man sig för andras blickar och kommentarer varje dag.

Ibland ifrågasätter jag mitt val av yrke. Hur jag kan utsätta mig för de varje dag.

Jo det är ganska enkelt :) Jag älskar att jobba med inredning helt enkelt

och då får jag stå ut med blickar och kommentarer.

Fast ibland skulle man vilja ha en stor skylt runt halsen
där det står att jag inte är hes, förkyld.
Ni behöver heller inte be mig att hålla tyst,för att jag ska spara rösten

och ingen hand upp mot mig så jag verkligen ska hålla tyst.

 Jag har heller aldrig rökt (förutom några gånger när jag va 14-15 år)

Ni behöver heller inte viska eller skrika till mig.

Min hörsel är det inget fel på.

Jag har haft oturen att drabbas av cancer och sen drabbas av cancer en gång till pga.

 av att jag strålades för mycket mot halsen, för att jag skulle bli fri från min första cancer.

Tror jag fick med allt....Nej en sak till!

Jag kommer alltid att ha det såhär.
Om ni inte hör va jag säger, så fråga gärna en gång till
och har ni dålig hörsel så kan jag skriva ner på papper vad jag vill säga. Allt går att lösa.
Jag tar inte illa upp....det är värre att bara le och låtsas att höra.

 

Sen självklart finns det fina människor också, som behandlar mig precis som vanligt.

Hade en underbar kund förra veckan, som gjorde hela min dag.

Jag hjälpte henne med val av kläder, smycken m.m. och hon tackade så mycket för min hjälp.

Behandlade mig inte annorlunda, så som jag önskar alla skulle vara.

Hade även en gullig dam som va inne i butiken i fredags, som först inte såg knappen på halsen.

Sen visade det sig att hon hade en bekant som hade samma

och hennes bror hade haft Hodgkins sjukdom.

Så då stod vi och pratade lite och jag hjälpte henne med hennes inköp <3 :)

Såna stunder är guld värda för mig. Det krävs inte så mycket.


 Alla är vi olika och alla har vi våra bekymmer.

Jag tycker inte att jag har det jobbigare än någon annan.....

tycker inte man ska jämföra vilka bekymmer man har med andra.

Det som jag tycker är en bagatell för mig, kanske är en jättejobbig sak för en annan.

Ingen är perfekt och skönt är väl de :)

Jag kan tyvärr inte ändra på mina problem....

Det är något som jag får bära med mig hela livet,

men jag kan göra mitt liv så bra som det bara går.

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt bara va en mardröm,

men det fattar man ju ganska så fort att så inte va fallet....

Då finns det bara en sak att göra och det är att acceptera livet....och där är jag inte nu.

Jag har kommit en lång bit på vägen

och jag är stolt över mig själv att jag tagit mig såhär långt.

 

 Tillbaka till sjukhussängen igen....

 

Det finns en händelse som jag aldrig kommer att glömma

 

Jag låg i min säng (var skulle jag annars va)

De flesta slangar hade plockats bort.

Personalen va inne och sög hålet rent och sprutade in mina mediciner.

Nu va det dags att släcka och sova.

Som vanligt lämnade dom dörren öppen, för jag fick panik om dörren va helt stängd.

Kände mig instängd då och om någon som inte visste att dörren skulle va öppen

 och stängde den av misstag, så ringde jag på klockan direkt. Tillslut så lärde dom sig :)

 

Jag somnade efter en stund, sen vaknade jag av att jag inte visste var jag va någonstans.

Jag kollade runt om jag kunde känna igen nåt. Det enda jag kunde se va en lång korridor

(den va inte lång, det va bara som jag kände de) och längst bort satt en person på en stol.

Jag bara kände att jag måste härifrån (jag hade inget minne av att jag opererats)

På något vis så tog jag mig ur sängen, slet av förbandet jag hade på magen.

Jag försökte ropa, men det kom inget ljud och då kände jag  på halsen och jag började minnas allt och då kom tårarna (mitt i allt så kom det 3 sköterskor inrusande till mig.

Jag fick sätta mig på en stol medan dom bytte sängkläder.

Jag fick även byta mina kläder, för jag va totalt genomsvett.

Jag fattade inte riktigt vad som just hade hänt....Kändes så overkligt.

Sen fick jag ta mig till sängen med lite hjälp, för jag hade ingen kraft kvar efter allt.

Då va det dags att tvätta såret (som sträckte sig lodrätt på hela magen) och lägga nytt förband på.

Jag bara grät och skakade.

 Jag va jätterädd, så en av sköterskorna satt hos mig tills jag hade lugnat ner mig.

 

Fortfarande idag så räcker det att jag blundar så kan jag se allt framför mig

 och alla känslor som jag hade den natten kommer tillbaka.

Det är en händelse som jag alltid kommer att få bära med mig.
Den ger perspektiv på livet i alla fall, så nåt bra för den med sig.
Man lär sig att ta vara på livet och uppskatta det man har lite extra mycket <3

 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA 

 



Suddiga minnen & byte av cellgift igen

Sensommar-Höst 2002 och lite vinter 2003.....

Minnena från denna tiden är väldigt suddiga och det är känslosamt att gå tillbaka till den tiden,
men samtidigt är det läkande och något som jag måste göra för att kunna gå vidare
och acceptera mitt liv nu.

 

Mitt i allt så tänkte jag att de va en bra idé att gå om sista året på gymnasiet

och läsa upp betygen.
För jag tog bara studenten och fick samlat betygsdokument (låter fint, men det är inget slutbetyg) 

Jag kan ju säga att det va inte den smartaste idén jag haft i mitt liv.

Orken och motivationen att gå om sista året va inget vidare.

Mina vänner hade tagit studenten och va klara med gymnasiet
 Dom läste på högskola, jobbade, reste m.m. och här satt jag bredvid folk som jag inte kände
Ärligt talat vet jag inte om jag va så speciellt intresserad/motiverad av att lära känna dom heller. 

Alla va snälla, men det va inte min klass och mina vänner.

 

 Nu va det dags för röntgen, för att se om behandlingen i somras hade gett något resultat.

Det hade den tyvärr inte gjort :(
Nu ville man bara sjunka genom jorden och bara skita i allt.
 Hade jag gått igenom hela denna helvetes sommar utan resultat. Det va jobbigt att ta in.
Gråten satt som en klump i halsen och jag blev helt tom.
Vad kommer hända nu????
Jag blev insatt på cellgiftsbehandling. Ja såklart mer cellgift och mer illamående.
Under tiden jag fick min behandling,
så fick min bror lämna prover för att se om han matchade som stamcellsdonator till mig.
Efter några gånger, så gjorde dom en ny röntgen, för jag klagade på kraftiga ryggsmärtor
 och hade en svullnad på halsen.
Det visade sig att denna behandlingen inte heller gav resultat,
så nu fick dom leta efter obesläktad donator och där man först letar är i Tobias registret.
Så jag fick åka ner till Lund och ta prover m.m. sen kunde vi bara vänta
och hoppas att dom hittade någon som matchade mig <3

 Jag stannade hemma en del från skolan

 (speciellt när jag fick reda på att cancern va tillbaka eller rättare sagt aldrig lämnat min kropp)
och till slut så ville lärarna ha möte med mig om jag skulle fortsätta.

Varför skulle jag tvinga mig själv till något som jag innerst inne inte ville
och hade noll motivation till.

Så jag slutade helt, för det va ingen mening att göra något halvdant.

Jag ville bara bli frisk från min cancer.

 

 Hb(blodvärdet), vita blodkroppar , trombocyter(röda blodkroppar) hade varit låga.....
Blodvärdet va nere på endast 58 (Det ska ligga på minst 116, för en kvinna)
Så jag fick regelbundet blod, trombocyter (har man för låga så koagulerar inte blodet)
Så får man näsblod, så är det väldigt svårt att få det att sluta.
Fick även mediciner mot min smärta i ryggen.
Starka mediciner (morfin)som man blev väldigt trött av
och andra mediciner mot illamående, magont m.m

 Det är väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande att inget fungerar. Känns väldigt hopplöst.
Men på nåt vis gav jag aldrig upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta.

Jag vet inte om jag riktigt tog in hur allvarligt det va

och jag vet inte om jag än idag fattar allvaret i allt.

Det kanske va bra då att inte förstå så mycket och bara göra vad läkarna sa och kämpa på.

 

Under tiden jag väntade på att dom skulle hitta en matchande donator,

 så satte dom in mig på ännu en ny cellgiftsbehandling.

(det va väl för att hålla det i schack, så det inte sprider sig mer)
Jag hade som önskemål att börja min nya behandling efter den 14 januari,
för då va min uppkörning och jag hade redan skickat brev in pga.
av jag inte hade möjlighet att köra upp inom 1 år efter uppskrivningen.
Jag fick det beviljat, så detta va min chans att få mitt körkort.

Läkarna diskuterade och ändrade datumet för min cellgiftsbehandling till den 15 januari :)
Den 14 januari- 2003 klarade jag min uppkörning och jag va hur lycklig som helst :) :)

Kontraster i livet.....

Jag försöker återskapa den tiden så gått det går, med hjälp av journaler
och mitt minnen (som inte är det allra bästa)
Jag tror att vissa saker är svåra att minnas, för att dom va så pass jobbiga att man stängt av de.
Så ni får ta del av det jag minns <3 Vissa händelser minns jag mer än andra.
Det är ändå 13 år sen....


Nu avslutar jag för idag <3
För orkar inte skriva mer, det tar på krafterna att gå tillbaka till den tiden.

 
 KRAM & KÄRLEK
ANNA