Wake me up

Wake me up

(detta va vår låt när vi körde till Lund, för den spelades alltid när vi körde dit)

Väck mig när allt detta är över

 

 

Fredag 9 augusti 2013

 

Ner till kirurgen i Lund och göra en ny gastroskopi och träffa kirurgsköterskan (Marie)

Denna gången fick jag lugnande (för jag sa tydligt till om de denna gången) somnade gott av den....

När jag vaknade efter nån timme eller så kom en läkaren in (minns inte vad han hette)

och berättade samma som läkaren (Kristina) men lite mer specifikt,

jag hade en tumör i matstrupen som satt väldigt högt upp och det kunde va lite besvärligt.

Han skulle prata igenom det med en annan läkare också (Jan)

Sen fick jag prata lite med Marie som frågade hur det va med mig

och att jag kunde ringa ner när jag ville om det va något.

Christian va med mig hela tiden <3 <3

 

 

 

Torsdag 15 augusti

 

Gjorde mig iordning som vanligt innan sängdags....kände mig lite yr, men tänkte att de försvinner bara jag lägger mig ner. Men det gjorde det inte utan det blev bara värre och värre.....

Jag försökte resa mig upp, för vi måste in till akuten, men då höll jag på att ramla och fick lägga mig ner igen. Tårarna rann och paniken kom smygandes.

 Christian fick ringa efter en ambulans och när dom kom

så frågade dom om jag kunde ta mig till bilen och jag försökte resa mig igen, men det gick inte.

Dom fick lägga mig på båren och rulla ut mig....

Sen in till akuten där jag blev inrullad på ett rum och där fick jag ligga

(Christian hade kört in efter med bilen, så han satt bredvid mig)

Det tog flera timmar innan jag blev undersökt och det visade sig att det inte va något fel på mig,

utan det va spänningar som hade utlöst det och jag kunde gå därifrån med lite hjälp av Christian.

Det hade helt enkelt blivit för mycket, så min kropp sa ifrån på skarpen.

Fruktansvärd upplevelse....

 

 

 

Fredag 16 augusti 2013

 

Ner till Lund igen,(Christian körde mig) 

denna gången för att träffa min kirurgläkaren (Jan)...Marie va också med.

Denna gången fick vi reda på tumören satt så dumt att om dom va tvungna att operera,

så skulle jag förlora min röst.

Självklart kom tårarna här också, det är för mycket att ta in på såhär kort tid.....

Alternativet va cellgift och strålning,

 men han va tvungen att diskutera med onkologen hur det då skulle läggas upp.

Operation va inget alternativ...Jag vill INTE förlora min röst, den är ju en del av mig :(

 

 

Fredag 23 augusti 2013

 

Idag va det dags igen att köra ner till Lund och självklart körde min älskade Christian mig.

Vad skulle jag gjort utan honom.

Idag skulle vi träffa onkologen (minns inte hans namn), Jan och Marie.

Onkologen va en äldre man med vitt skägg och väldigt trevlig, men med väldigt tråkiga besked.

Han förklarade att jag fått den nya cancern pga. att jag strålats för mycket mot halsområdet,

så dom ville inte stråla mig mer där, för det va en stor risk att jag skulle få ryggmärgsskador

 och jag kunde bli rullstolsbunden, kunde även få problem med lungorna och sväljningen m.m.

Enbart cellgift räckte inte för att ta bort denna sortens cancer.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, för jag visste vad detta innebar.

Jag va tvungen att genomgå operationen. Det va antingen de eller dö.

Det va det absolut jobbigaste beslut jag tagit i hela mitt liv.

Jan frågade va jag ville göra, och jag sa att har jag något att välja på. För det hade jag ju inte!!

Jag tänkte då inte dö, jag är inte klar här på jorden. Så han bad Marie boka in en operation.....

 

 

 

Hur mycket tårar har man egentligen, för den senaste tiden har jag förbrukat väldigt många...och fler lär det bli, för jag fattar inte hur jag ska orka ta mig igenom detta.....:( :(

 

 

 

Kram & Kärlek

Anna