Minnen & Tankar

Jag går igenom mina journaler....
 

Det känns overkligt när man läser dom

 att detta faktiskt handlar om mig och ingen annan.

Det är jag som har gått igenom allt detta

och alla dessa bakslag och byten av behandlingar och återfall på återfall....

Fast det gått så många år, så har jag fortfarande
väldigt svårt att ta in allt jag genomgått.

Ingen ska behöva gå igenom det.

Ändå drabbas människor av cancer hela tiden.....Visst forskningen går framåt,
men kan den inte gå fortare, så ingen behöver genomgå denna djävulska sjukdom.

Det drabbar inte bara den som är sjuk....Det drabbar alla nära och kära runtomkring,

som måste se på när en person tynar bort av alla cellgifter, strålbehandlingar, operationer m.m.

Man genomgår samma resa, fast på olika sätt.

Tänkte ta er tillbaka till vintern/våren 2003

Jag fick min behandling den 15 januari som vi hade kommit överens om, men jag svarade inte på behandlingen som läkarna ville, så jag skulle byta igen....och denna fick jag ett tag,
men även den gav inte de resultat som läkarna ville.

Så nu skulle jag hålla uppe med behandlingar, för det va bara 1 månad kvar tills jag skulle bli inlagd.

 

Den 2 juni skulle jag läggas in i Lund på hematologen, för stamcellstransplantation.

 

Jag har knappt några minnen från denna vintern/våren....

Det skrämmer mig lite att jag knappt minns något....

Är det för att skydda mig själv som jag inte minns eller har jag bara väldigt dåligt minne..!??

Vem vet....jag tror det är lite av varje faktiskt och det kanske är bra att inte minnas precis allt....
Jag är en person som gärna vill ha koll på läget, så det stör mig lite att jag inte kan minnas,

men jag kan tänka mig att jag vilade mycket på soffan

eller va jag hos farmor och farfar och vilade i deras kökssoffa.

Jag vet att jag tyckte det va jobbigt när det va tyst omkring mig.

Jag älskade att ligga på kökssoffan och höra farmor stöka i köket,

för då kunde jag slappna av och blunda en stund och ändå höra henne <3
Finns väl inget mer rogivande än att höra någon stöka runt i köket
och särskilt när man vet att resultatet alltid blir bra :)

Detta minns jag väldigt väl, för farmor och farfar betydde som otroligt mycket för mig

och det gör dom fortfarande.

Fast att farfar inte finns bland oss längre, så finns han alltid i mitt hjärta

och jag vet att han alltid kommer vaka över mig <3

 

 Det finns vissa delar jag inte vill ta upp under min cancerresa

och det är en viss/vissa personer som inte finns kvar i mitt liv

och som jag har raderat från mitt liv och även från min resa här på bloggen.

Så jag får berätta det ur min synvinkel utan denna/dessa personer i.

Så vissa minnen vill jag inte ta upp av personliga skäl.

Hoppas ni har förståelse för det.

Ni som känner mig vet varför och ni andra tror jag förstår <3
 

 

Nu hade jag bara den 2 juni i huvudet

och att jag skulle gå igenom denna tuffa behandling 1 gång till

(samma som sommaren 2002)

Hur mycket klarar en kropp egentligen av??

Men detta va min enda chans att bli av med min cancer

och då får man bara bita ihop och göra som läkarna säger.

Hur jävla jobbigt det än är, för jag tänker inte ge upp nu!!

Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn <3

Så är det bara!!!

Nu vill jag ta mig framåt i tiden till idag....

Ja vad händer i mitt liv just nu undrar ni kanske :)
Jag har varit på en känslomässig resa och jag har varit nere i avgrunden och vänt,
men nu har jag tagit mig upp på ytan igen och fortsätter min resa mot toppen!

När man är så långt nere så börjar man fundera mycket på livet och om det är värt att leva.
Tankar som...vem skulle sakna mig? ska livet alltid vara så här? m.m.
Tankar kan verkligen röra till det i huvudet,
men man måste bara komma ihåg att det är tankar som spelar en ett spratt.
Man känner sig liten, ensam och att ingen tycker om en.
Men om man tänker en gång till, så vet man att det inte är sant.
Jag vet att jag har personer som bryr sig om mig <3
Man måste bara påminna sig om det ibland!

Nu har jag i alla fall lämnat det mörka hålet och mår bra :)
Sen är jag inte mer än människa och kan inte vara på topp jämnt.
Jag påminns varje dag om mitt handikapp,
men jag lär mig att leva med och jag lär mig varje dag.
Jag vill inte att det ska vara ett hinder för mig i mitt liv.

Vi pratade om resor på jobbet och jag har alltid drömt om att bada med delfiner.
 Ända sen jag va liten och tittade på flipper på tv.
Just den drömmen får jag lägga åt sidan (för jag kan inte bada pga.av mitt hål på halsen)
Nu ska jag hitta en ny dröm :)
och när jag gör det, så tänker jag uppleva den direkt.
Fast egentligen när jag tänker efter så lever jag min dröm.....
Jag får jobba med vad jag älskar och det är inredning :)
Jag har en underbar Sambo, 2 katter och ett jättefint hem.
Så jag har det faktiskt ganska så bra :) <3

KRAM & KÄRLEK
ANNA