Roadtrip

Vaknade kl 06.03....försökte såklart somna om, men det va ju hopplöst :(

Så upp fick det bli, men jag kom bara till soffan

där jag kröp upp under en filt och satte igång en film!

Kl.09.00 skulle jag bli hämtad av 2 vänner och sen skulle vi ut på en liten

(som blev lite längre ju mer dagen gick och vi kom på fler roliga ställen att åka till) skåneroadtrip :) Måste ha lite frukost i magen så rostade 2 mackor

och sen fick jag vila lite till innan jag kunde hoppa in i duschen!
Om jag äter så måste jag vila en stund innan jag kan göra något.....

annars får jag väldigt lätt uppstötningar pga operationen jag gjorde för ca 2 år sen

(jag återkommer om varför en annan dag)

Vi hade en jättetrevlig dag :) Shopping, skratt och lite sightseeing! En toppendag helt klart :)
Men som jag nämnt innan så orkar jag inte lika mycket som innan....

så när jag kom hem ca kl 17.00 så va jag totalt helt slut!!

så det va raka vägen till soffan och lägga sig ner och där låg jag sen med vissa avbrott!

Måste ju faktiskt gå på toa någon gång ibland och sen kanske äta nåt litet också ;)
Så jag har inte orkat skriva något inlägg idag,

så nu skriver jag några rader från mobilen när jag ligger här i sängen.

Ja jag ligger i sängen kl 22.12 en lördagskväll (hinner säkert bli mer innam jag har skrivit klart) ....

Jag vet att jag behöver sova och jag vet också att jag kommer va trött imorgon

pga. att jag va iväg hela dagen idag.

Men det får det va värt efter en supertrevlig dag med goa vänner :) Tack för idag!

God natt och sov gott, för det tänker jag göra ♡♡♡
Kram & Kärlek
Anna

 

Trötthet

TRÖTT TRÖTT TRÖTT......

 

 

Tisdag 16 april 2002

 

Jag har varit väldigt trött dom här dagarna sen jag kom hem från sjukhuset,

men det börjar bli lite bättre. Idag har jag varit uppe hela dagen

och det tycker jag är väldigt positivt :)

Jag blir så glad för dom stunderna som jag slipper ligga på soffan och titta på TV.

Det har blivit så mycket av det på sista tiden.

Men vad ska man göra när man inte orka något annat :)

 

Lördag 20 april 2002

 

Idag ska jag få besök av 2 vänner

Jag skulle få en överraskning, som va från hela klassen :)

Alltid roligt med överraskningar!!

Det va en stor brun nalle med en fin rosett runt halsen

och ett stort kort med hälsningar från nästan alla i klassen, även vissa lärare.

Jag blev så GLAD :) :)

Nu vet man att dom tänker på en!!

 

Han är fortfarande med mig. Nu sitter han på vår byrå i sovrummet <3

Dom hade inte tid att stanna så länge, för dom skulle iväg på nåt.

Jag tyckte det va väldigt jobbigt att dom alltid hade så bråttom

och att vi inte hade så mycket kontakt längre.

DÅ kände jag mig väldigt ledsen och sårad, men NU kan jag förstå att vi va bara 18 år

och det va sista året på gymnasiet.

Men DÅ kände jag mig väldigt ensam och övergiven.

Det va för mycket med allt under den tiden....

Jag är väldigt tacksam att 1 av dessa vänner finns i mitt liv nu

och är en av mina bästa vänner <3 <3 <3

DÅ va vi 18 år och va på väg ut i vuxenlivet,

NU är vi över 30 år och mycket förståndigare eller nåt åt det hållet :)

Så länge man kan prata ut om vad som tynger en,

så kan man reda ut det mesta och hitta tillbaka till varandra.

 För vad skulle jag gjort utan dig min fina vän <3 <3

Nu är nu och Då va då!!! Njut NU!!!

 

 

Måndag 22 april 2002

 

Kl 08.00 ska jag vara på Dagvård 124, för att få mitt cellgiftsdropp (det ingår i MIME-behandlingen)

Det har väl gått 10 dagar nu...

Droppet skulle ta ca 2 timmar och idag va pappa med mig, men som vanligt när pappa kommer in på sjukhus så händer det något med honom.

Efter 5-10 min så hade han somnat, så han fick gå iväg en sväng och få lite friskluft.

Ja vem tycker om sjukhus....det luktar ju bara medicin och det är vitt vitt vitt överallt.

Fast jag har aldrig ogillat sjukhus....dom finns ju av en anledning.

 

Jag är tacksam att jag endast skulle ha ett dropp denna gången!!

 

Tisdag 23 april 2002

 

Vaknade av att jag hade värk i kroppen och jag fattar inte var det kommer ifrån.

Väldigt obehagligt, för har aldrig känt såhär innan.

Va säkert någon biverkning av cellgiften :(

 

 

Onsdag 24 april 2002

 

Idag ska till skolan och hälsa på klassen.

Det va skönt att träffa dom, för det va ett tag sen vi sågs.

Träffa andra personer än min familj

och känns sig som en "normal" människa för en stund betyder mycket.

TV-n kan man liksom inte prata med....

En del av byggnaden till vänster gick vi i skola under 3 år (en del av tiden)
 Resten av tiden gick vi på gymnasieskolan i Sölvesborg (Furulundskolan)
Ekopiloterna hette de (finns inte längre)
Det va en samhällsvetenskaplig linje med en tvist kan man säga :)

 

Torsdag 25 april 2002

 

Då va det dags för ballottning kl. 13.00 idag...

(jag ska inte på balen, men det skulle bli kul att se vilka alla skulle gå med)

Det blev tyvärr ingen ballottning, för när jag vaknade kunde jag knappt ta mig upp ur sängen. Jag var alldeles svimfärdig och min värk hade blivit värre och benen va alldeles svullna. Så jag fick ringa in till min avdelning i Kristianstad.

Läkaren tycket att jag skulle åka in pga. av värken och svullnaden i benen.

Så det va bara att åka in.

Läkaren hade aldrig varit med om något liknande.

Biverkningar finns, men det är aldrig någon som har drabbats av detta innan.

Någon måste ju va den första och det blev jag denna gången....

Dom tyckte att jag skulle va kvar på sjukhuset,

för jag skulle ändå läggas in imorgon för min 5 dagars cellgiftsbehandling.

Jag blev inte jätteglad, men det va inte mycket att välja på :(

 

 

 

Trötthet är vardag för mig och det är inte roligt att alltid säga att man är trött,

men vad ska man göra.....

Jag försöker leva på som vanligt, men måste ta mina vilostunder.

och jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen.

Jag tänkte att ni som vill läsa och förstå min trötthet,

så kommer jag skriva en egen sida om just trötthet.

 

 

 

Kram & Kärlek

Anna

 



Plan B

Nu va det dags för Plan B....

 

 

Tisdag 4 april 2002

 

Idag va det dags att åka ner till Lund igen.

Ska träffa Anita och få reda på operationen och vilken behandling jag ska få nu...

Förändringen på lungan va rester från en lunginflammation (som jag inte märkt av)

Det ska man kanske va glad för, så skönt att det inte va cancer

 (tänkte nog aldrig på att det kunde va det heller)

Fick även reda på att jag ska börja med en ny cellgiftsbehandling på måndag.

Jag ska få den  på sjukhuset i Kristianstad, så jag slipper ner till Lund.

Det är lättare för min familj att hälsa på mig då.

Den heter MIME behandling och varar i 5 dagar. Lång tid att va hemifrån :(

och efter 10  dagar ska man ha ett dropp som tar 2 timmar.

 

 

 

Måndag 8 april 2002

 

Då va det dags att läggas in på avd 123.

 5 dagar på sjukhus :(

Jag VILL INTE!!!

Det är sån lång tid, när man inte är van vid det...Fast jag har inte så mycket att välj på.

Det är tur att sjukvården finns, man ska inte klaga....men det är ändå jobbigt :(

Björn (vet inte om jag skrivit vem detta är. Det är min mammas man, så nu vet ni de)

och min lillebror kom och hälsade på mig.

Dom hade lite filmer med sig,

för jag hade TV och en video (DVD hade inte kommit till sjukhusen) på rummet.
Skönt att kunna fördriva tiden lite.

 Sen hade jag telefonen inkopplad så jag kunde ringa till alla och dom kunde ringa till mig :)

 

 

 

Tisdag 9 april 2002

 

Hände väl inget speciellt på dagen, men på kvällen började min nacke krångla.

Den drog sig åt olika håll utan att jag kunde styra de. Så till slut trycke jag på larmknappen

och det kom en sköterska in till mig, men klockan va mycket så alla läkare hade gått.

Hon skulle försöka få tag på någon jourläkare.

 Efter en bra stund kom det en läkare, men då hade det självklart gått över

(det gör det väl alltid när man ska träffa läkaren)

så hon kunde ju inte göra så mycket.

Men om det kom tillbaka så skulle jag larma igen

Det kom inte tillbaka mer den kvällen.

 

 

Onsdag 10 april 2002

 

Mamma och min lillebror kom och hälsade på idag. Jag fick en jättegullig ljusbrun nalle,

som fick sitta på nattduksbord.

Efter dom hade varit där en stund, så började nacken krångla igen och samma som igår,

så kom det inte någon läkare förrän det nästan hade gått över och hon visste inte vad hon skulle göra.

Jag blev lite irriterad, för det va väldigt jobbigt när det hände :( men det va väl bara att vänta

och hoppas att det inte blir likadant imorgon...

Min Storebror kom en stund på kvällen. Alltid roligt med besök :)

Det gör mig glad att få besök varje dag, allt blir lite lättare då.

 

 

Torsdag 11 april 2002

 

Idag fick jag besök av Carola och min lillasyster. Dom hade lite go fika med dig :)

Sen när dom gick så blev det tomt och tyst igen...

Jag låg i ett eget rum och det va skönt, men det blev väldigt ensamt och tyst. TV fick gå varm,

men på den tiden så fanns de inte så stort utbud på kanalerna. De va väl typ 1, 2 och 4:an

På kvällen kom Pia (och om jag glömt skriva vilken detta är, så är det pappas sambo)

Nacken började krångla igen och denna gången fick jag faktiskt en avslappnande tablett (stesolid)

och det hjälpte, efter en halvtimme så va det borta!!

 Det va så skönt att det hjälpte, för det va väldigt obehagligt och gjorde ont.

 

 

Fast att jag fick besök så kände jag mig ensam och ledsen.

Många tårar rann på mina kinder denna veckan

Jag kände mig ensammast i hela världen.

Jag va 18 år och medelåldern va väl 75 år (eller nåt i den stilen på den avdelningen jag låg på.

Det hade varit skönt att haft någon att prata med, någon i min ålder....

Det fanns inget UNG CANCER på den tiden....

 

 

 

Fredag 12 april 2002

 

Det har varit n lång vecka, men nu skulle jag ÄNTLIGEN få komma hem igen!

Till min säng och mina saker...

Det ska bli otroligt skönt <3 <3 <3

 

 

Kram & Kärlek

Anna

 

 

 



Ändrade planer

Det blir inte alltid som planerat...

 

 

Måndagen 25 mars 2002

 

Idag va dagen som jag skulle börjat med mina strålbehandlingar, men knölarna hade inte minskat som dom skulle :( Så det blir ingen behandling....det blir väl någon ny cellgiftsbehandling istället!

Känner sig ganska tom....det va ju bara strålbehandlingarna kvar,

sen va det över....men nu blir det inte så :( :(

Sen hade dom sett en förändring på ena lungan, som va tvungen att opereras bort.

Jag tror inte att jag fattade hur allvarligt allt va....

men jag vet att jag va väldigt ledsen att det inte blev som planerat.

Jag ville bara bli frisk, så att jag kunde leva normalt igen

och gå klart sista året på gymnasiet och ta studenten med mina vänner.

Ingen 18 årig tjej (eller kille) ska behöva uppleva detta.

Ingen överhuvudtaget ska behöva uppleva denna sjukdom!!!

 

 

Onsdagen 27 mars 2002

 

Farfars födelsedag <3 och den skulle jag tillbringa på sjukhuset i Lund.

För idag va det dags att operationen av lungan.

Jag ska självklart bli nersövd, för jag hade inte gått med på något annat.

Jag minns inte mycket av denna operationen,

men jag minns att när jag vaknade så hade jag en slang in i lungan (ett slags dränage)

Så ville jag gå på toaletten, så fick jag ringa på hjälp!

 För jag klarade inte av att bära apparaten som va kopplad till slangen,

så det fick jag ha hjälp med.

Det gjorde ont där slangen satt, så fort jag rörde mig,

men som tur är finns det tabletter för smärta..!

Slangen skulle i alla fall sitta kvar tills lördag (påskafton),

så innan dess kommer jag inte hem.

 

 

Lördag 30 mars 2002

 

 Idag skulle slangen skulle äntligen bort och hemresan kom närmare.

Men jag väldigt nervös när dom skulle dra bort slangen....

och det gjorde väldigt ont och jag tänker inte göra om det igen!!!!

Dom tejpade hålet, för det va inte speciellt stort.

Jag hade även ett snitt under bröstet,

där dom hade skurit upp.

Läkaren som opererat hade gjort snittet precis under bröstet

 bara för att det inte skulle synas när jag hade bh eller bikini på mig.

Det är skönt när dom tänker så, för vem vill ha massa ärr över hela kroppen.

 

 

Söndagen 31 mars 2002

 

Yiiippppiiie idag ska jag äntligen få komma hem, efter att ha legat här hela påsken :)

Alla har varit så snälla och gulliga mot mig

och pga. att det har varit påskveckan, så har det bjudits på påskgodis :)

Det va pappa som fick den stora äran att hämta mig denna gången.

 

 

 

"Livet blir inte alltid som man tänkt sig....

tillåt dig då att rasa ihop,

men glöm inte att ta dig upp igen

och kämpa vidare,

för du är starkare än vad du tror"

 

Kram & Kärlek

Anna

 



Den 8:e behandlingen

Den 8:e och sista cellgiftsbehandlingen....

 

Fredag 1 mars 2002

 

Jag har inte skrivit om varenda behandling, för det händer samma sak varje gång.

Jag åker in, tar prover....får min behandling, sen åker jag hem och mår skit.

Jag har mått sämre och sämre....kroppen tar ju mer och mer stryk av cellgifterna.

Håret har jag tappat helt och då menar jag ALLT hår,

inte bara det på huvudet Tex ögonbryn och ögonfransar m.m.!!

Nu va det i alla fall dags för den 8:e och sista behandlingen!

Jag ville bara få denna dagen överstökad, så att jag kunde börja med strålbehandlingarna.

Det känns så skönt att det bara de kvar och att jag sen skulle va frisk från cancern :)

Det kanske inte är så bara, men man måste försöka hålla humöret uppe ibland....

så gott det går i alla fall.

 

Detta va en av de bilder jag hittade som jag va utan hår,
 men jag tror inte att tiden stämmer helt, men typ såhär såg jag ut i alla fall.

 

Tisdag 5 mars 2002

 

Idag ska jag in på sjukhuset och röntgas. Det skulle göras innan strålbehandlingen,

för att se så att körtlarna har minskat som dom ska.

 Min familj hjälps åt att skjutsa mig till sjukhuset och idag va det pappas tur att följa med.

Pappa och sjukhus funkar inte så bra ihop,

för han somnar nästan så fort han går innanför dörrarna till sjukhuset

 (i alla fall när han lyckats hitta en stol) men jag älskar honom ändå :)

 

 

Torsdag 14 mars 2002

 

Idag ska jag till sjukhuset i Lund och träffa en läkare som heter Anita Gustavsson.

Både pappa och Pia ska följa med denna gången,

för det va första gången som jag skulle träffa denna läkaren.

Jag fick reda på att hon va en av de duktigaste läkarna på just min cancer.

Hon hade mycket erfarenhet och jag fick förtroende för henne direkt (tror vi alla fick det)

Jag kände mig glad och lättad över att jag hade fått en sån kompetent läkare.

För from nu så är det hon som har det stora ansvaret för mig.

När alla frågor va ställda och Anita hade undersökt mig klart,

så skulle jag läggas in på patienthotellet (som ligger på sjukhusområdet)

 Det va bland det minsta hotellrum jag någonsin hade sett.

Jag fick lite smått panik (cellskräck)

Pappa och Pia tyckte det va hemskt att behöva lämna mig där,

men dom hade ju inget val.

Jag grät när dom skulle köra och ett stund efter,

sen tog jag fram mitt STORA Toblerone och kröp upp i sängen.

Mumsa choklad och lite tv på de, så ska detta också gå...

Imorgon kl. 08.15 ska jag vara på strålbehandlingseneheten,

för att genomgå förberedelser inför mina behandlingar.

 

 

Fredag 15 mars 2002

 

Upp tidigt för att hinna duscha

och äta frukost innan kl. 08.15....GÄÄÄÄSP

 En sköterska ropade upp mitt namn och visade in mig i ett rum. Först skulle jag ställas in rätt, sen skulle dom göra en mask med massa hål i, som jag skulle ha på mig under strålbehandlingen.

 Den är personlig för just mig, så dom fick forma den direkt på mig....

Sen under behandlingen så kommer dom spänna fast den på britsen (eller va det kallas)

så att jag verkligen inte kan röra på mig. För man måste ligga helt still!!!

Nu trodde jag att allt va klart, men där hade jag fel...

För jag va tvungen att röntgas med masken på mig, så att jag låg bra och va rätt inställd

(det handlar om millimeter...det är väldigt noga,

för man vill inte stråla ett större område än vad som behövs)

När jag äntligen va klar så va jag tvungen att checka ut från mitt rum,

för fick inte va på rummet efter kl. 12 och Björn kunde inte komma förrän kl.14

Jag hittade en soffa som jag kunde sitta och vänta i.

 Sen fanns det flera tidningar, så tiden gick rätt fort ändå :)

Nu va denna dagen avklarad,

så nu vad bara att vänta på att strålbehandlingarna skulle sättas igång....

 

 

 

 

 

Nej nu har jag suttit vid datorn alldeles för länge,

så nu får det blir lite soffmys och kvällsfika.

 

Kram & Kärlek

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Avslag

Sjukförsäkring.....

Nu blir det lite blandade tider, men allt började dagen jag fyllde 25 år....

Det hade varit trevligt om man hade haft det, men enligt Trygg Hansa
så är inte jag berättigad att ha en fullvärdig sjukförsäkring....

Allt började det året jag skulle fylla 25 år (är 32 år idag),

för då avslutas min barnförsäkring hos Trygg Hansa och jag va tvungen att söka en vuxenförsäkring.

 Det ska väl inte va så svårt, fylla i lite papper och skicka in...trodde jag i alla fall!!
(Tycker dock det är helt fel att man ska behöva söka om en försäkring
som man har haft sen man föddes)
 Men jag fick avslag (nu i efterhand ångrar jag mig att jag va så jäkla ärlig om min trötthet,
men det är väl så man är uppfostrad. Att vara ärlig!)

Det tog dom flera månader att komma fram till detta beslut....
Deras beslut löd såhär: Tyvärr kan inte den sökta försäkringen beviljas.
Anledning är din oklara långvariga trötthet efter cancersjukdom.

Jag ringde dit och fick till svar att det inte va någon idé för mig att söka på nytt,

för jag skulle ändå få avslag. (dum som jag va, så sökte jag inte om. Det kändes rätt i stunden)

Jag tänkte vänta tills jag kunde jobba fullt och va friskförklarad från allt va cancer heter.
Då kan dom minsann inte ge mig avslag!!!

 

Som ni vet så fick jag jobb på Mairo 1 juni 2013, så jag tänkte söka på nytt hösten 2013.
Äntligen skulle jag kunna få min sjukförsäkring tillbaka igen :)

Istället blev jag sjuk i cancer IGEN (som jag skrev om i ett tidigare inlägg)
men jag ringde dit i alla fall, för denna nya cancern va en strålningsskada från min förra cancer.
Jag blev kopplad hit och dit, men tillslut kom jag till en trevlig kvinna
som berättade att jag kunde söka ersättning för den nya cancern (pga. av att det va en strålningskada)
Jag blev väldigt lättad och glad, men det visade sig att hon va ny på jobbet
och det hon sa stämde inte alls.....och då kan ni ju räkna ut hur allt gick :(

Jag och Karin
(kurator och så mycket mer, är evigt tacksam för allt hon har gjort för mig)
skrev brev till trygg hansa och fick avslag och vi överklagade,
men fick avslag igen och då överklagade vi till en nämnd och fick avslag där också.
Fast att jag hade läkarintyg på att jag fått denna cancern
pga.av att jag strålats när jag hade min förra cancer, så fick jag inte rätt :(
Det är rent ut sagt förjävligt!!!!! och jag blir bara ledsen och arg när jag tänker på de.
Vi bokade t.o.m. möte hos en advokat, men jag fick tyvärr avboka det mötet,
för jag har inte dom pengarna att lägga på advokatkostnader m.m.
Det va ett jobbigt beslut att ta :( :(

Jag har samlat ihop lite fler bilder nu,
så jag lättare kan fortsätta min cancerresa från 2001 och framåt
Lättare att berätta om man har lite bilder att visa....

kram & kärlek
Anna
 



Mitt långa ljusa hår

Nu va det dags för dagen, som jag helst ville slippa....

 

Vi återvänder till 2001

 

När man är 18 år så är håret en väldigt stor del av ens personlighet

 och att behöva klippa av det va fruktansvärt jobbigt.

Ni tänker säkert att det måste va jobbigare att gå igenom cellgiftsbehandlingar,

men just då i det ögonblicket va håret mitt allt......

När det försvinner, så kommer alla se att jag är sjuk :(

Jag har hunnit med 2 cellgiftsbehandlingar och jag har börjat tappa hår.

Varje morgon låg det en hög med hår på kudden, så jag började att sova med uppsatt hår,

för då tappade jag inte lika mycket i alla fall.

 

Måndag 17 december 2001

 

Sen kom dagen då Carola skulle raka av mig håret ;( ;(

Jag minns att jag grät och tårarna rann.

Carola såg på mig att det va väldigt jobbigt för mig.

Hon övertalade mig att klippa det istället, så att det ändå va några cm kvar av håret.

Jag va väldigt ledsen under hela tiden när hon klippte.

Det va en chock att titta sig i spegeln och då började jag gråta ännu mer.

Carola försökte trösta mig och sa att jag va jättefin i kort hår,

men jag tror inte att jag lyssnade så mycket på det.

Jag ville ha mitt långa ljusa hår tillbaka :(

JÄVLA CANCER!!!!!

 

 Tisdag 18 december 2001

 

Idag va första dagen med peruk (för jag vågade inte gå kortklippt till skolan) och det va jobbigt. Det kändes som alla tittade på mig och visste att jag hade en peruk på mig.

Jag tror bara att det va inbillning, men jag va så glad när skoldagen va över

och jag kunde ta bussen hem och ta av mig peruken.

Den kliade o spände och jag va rädd att den skulle åka av......

Jag överlevde dagen i alla fall!!

 

 

 

Fredag 21 december 2001

 

Folk håller på med det sista julstöket, men jag skulle ha min 3e om gång cellgift.

Jag skulle egentligen haft behandlingen igår pga. av julen,

 men mina vita blodkroppar va bara 2och det är inte bra, men idag hade dom sjunkit ännu mer till 1,6,

 så jag fick bara en 25 % dos av behandlingen.

Dom vågade inte ge mer och ja man mår precis lika dåligt ändå :( :(

 

 

 

Söndag 23 december 2001

 

Min läkare (Gun) hade inte sett min dåliga värden av mina vita blodkroppar förrän idag.

Jag va tvungen att åka in till sjukhuset. Pappa och Pia körde in mig.

Vi fick vänta en stund innan vi fick träffa Gun

 och jag kan säga att det va väldigt tyst på sjukhuset denna dagen.

Kanske inte är det första ställe man besöker på lilljulafton.

Vi blev inkallade på ett rum där jag fick reda på av Gun att jag skulle börja med Granocyte-sprutor (dom ska höja de vita) Jag fick en spruta på sjukhuset (som skulle tas i magen, aj aj aj)

 sen fick vi lova att åka hem, men först fick jag ett recept utskrivet på sprutorna

(och det va på den tiden man fick ett recept i handen, kan ni tänka er de och gult va det också)

Vi gick inom apoteket på vägen ut

och jag kan säga att jag fick frikort direkt, för dessa sprutor (5 i varje ask) kostade 4-5000 kr

(väldigt skönt att taket då va på 1800 kr, men jag minns att Pia va snäll att betalade dom.

 För min pappa har inte bankkort och kommer nog aldrig skaffa ett heller ;)....)

Nu ska vi hem och fira Jul minsann!!!!

 

 

 

 Tillbaka till Nutiden :)

Nu blir det soffläge, för är väldigt trött och sliten efter gårdagens tjejkväll.....

men det får det va värt, för det va jättetrevligt :)

Min kropp behöver väldigt mer återhämtning idag

 än den behövde innan jag genomgick min operation.

Man får lära sig att prioritera, sen vill jag ju inte behöva tacka nej när man blir bjuden på fester

och tjejkvällar eller andra trevligheter. Jag måste bara lära mig att inte planera in något på söndagen eller måndagen. Jag har inte lärt mig det ännu, men det kommer.

Jag har lärt mig att säga nej när jag inte orkar och det är inte för att va elak jag säger nej

eller inte vill träffas, det är för att jag är så förbannat trött, så jag orkar helt enkelt inte.

Så enkelt är det!! Jag hoppas verkligen att jag får mer ork i framtiden,

men idag är den begränsad och jag måste säga nej (fast jag egentligen vill säga ja till allt och alla)

 

 

Ha en fortsatt skön söndag och jag hoppas ni njuter av resten av dagen!

Va gör dig glad??

Ta reda på det och sen bara gör du de om det så bara är att gå ett varv runt huset. 

Det behöver inte va något stort....det är de små sakerna i livet som gör livet till vad det är :) 

Bara gör det!!! :) :) :)

Vi lever här och nu!!! Ta vara på livet...SNÄLLA!!

Skynda inte genom livet, du missar alldeles för mycket då.....

Stanna upp och se dig omkring,är detta de liv jag vill leva??

Är jag omringad av personer som jag älskar och som älskar mig tillbaka??

Vad ni än gör skils inte åt, somna inte som ovänner.....

Livet är för kort för att gå och va sura på varandra.

Red ut det och gå vidare!!

 

 

Det jag egentligen bara vill säga är....

LEV LIVET HÄR OCH NU!!!!

 

KRAM & KÄRLEK

Anna

 

 

 

 

 



Wake me up

Wake me up

(detta va vår låt när vi körde till Lund, för den spelades alltid när vi körde dit)

Väck mig när allt detta är över

 

 

Fredag 9 augusti 2013

 

Ner till kirurgen i Lund och göra en ny gastroskopi och träffa kirurgsköterskan (Marie)

Denna gången fick jag lugnande (för jag sa tydligt till om de denna gången) somnade gott av den....

När jag vaknade efter nån timme eller så kom en läkaren in (minns inte vad han hette)

och berättade samma som läkaren (Kristina) men lite mer specifikt,

jag hade en tumör i matstrupen som satt väldigt högt upp och det kunde va lite besvärligt.

Han skulle prata igenom det med en annan läkare också (Jan)

Sen fick jag prata lite med Marie som frågade hur det va med mig

och att jag kunde ringa ner när jag ville om det va något.

Christian va med mig hela tiden <3 <3

 

 

 

Torsdag 15 augusti

 

Gjorde mig iordning som vanligt innan sängdags....kände mig lite yr, men tänkte att de försvinner bara jag lägger mig ner. Men det gjorde det inte utan det blev bara värre och värre.....

Jag försökte resa mig upp, för vi måste in till akuten, men då höll jag på att ramla och fick lägga mig ner igen. Tårarna rann och paniken kom smygandes.

 Christian fick ringa efter en ambulans och när dom kom

så frågade dom om jag kunde ta mig till bilen och jag försökte resa mig igen, men det gick inte.

Dom fick lägga mig på båren och rulla ut mig....

Sen in till akuten där jag blev inrullad på ett rum och där fick jag ligga

(Christian hade kört in efter med bilen, så han satt bredvid mig)

Det tog flera timmar innan jag blev undersökt och det visade sig att det inte va något fel på mig,

utan det va spänningar som hade utlöst det och jag kunde gå därifrån med lite hjälp av Christian.

Det hade helt enkelt blivit för mycket, så min kropp sa ifrån på skarpen.

Fruktansvärd upplevelse....

 

 

 

Fredag 16 augusti 2013

 

Ner till Lund igen,(Christian körde mig) 

denna gången för att träffa min kirurgläkaren (Jan)...Marie va också med.

Denna gången fick vi reda på tumören satt så dumt att om dom va tvungna att operera,

så skulle jag förlora min röst.

Självklart kom tårarna här också, det är för mycket att ta in på såhär kort tid.....

Alternativet va cellgift och strålning,

 men han va tvungen att diskutera med onkologen hur det då skulle läggas upp.

Operation va inget alternativ...Jag vill INTE förlora min röst, den är ju en del av mig :(

 

 

Fredag 23 augusti 2013

 

Idag va det dags igen att köra ner till Lund och självklart körde min älskade Christian mig.

Vad skulle jag gjort utan honom.

Idag skulle vi träffa onkologen (minns inte hans namn), Jan och Marie.

Onkologen va en äldre man med vitt skägg och väldigt trevlig, men med väldigt tråkiga besked.

Han förklarade att jag fått den nya cancern pga. att jag strålats för mycket mot halsområdet,

så dom ville inte stråla mig mer där, för det va en stor risk att jag skulle få ryggmärgsskador

 och jag kunde bli rullstolsbunden, kunde även få problem med lungorna och sväljningen m.m.

Enbart cellgift räckte inte för att ta bort denna sortens cancer.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, för jag visste vad detta innebar.

Jag va tvungen att genomgå operationen. Det va antingen de eller dö.

Det va det absolut jobbigaste beslut jag tagit i hela mitt liv.

Jan frågade va jag ville göra, och jag sa att har jag något att välja på. För det hade jag ju inte!!

Jag tänkte då inte dö, jag är inte klar här på jorden. Så han bad Marie boka in en operation.....

 

 

 

Hur mycket tårar har man egentligen, för den senaste tiden har jag förbrukat väldigt många...och fler lär det bli, för jag fattar inte hur jag ska orka ta mig igenom detta.....:( :(

 

 

 

Kram & Kärlek

Anna

 

 

 

 

 

Inte igen

Nu vill jag återgå till slutet av sommaren 2013....

 

Det blev långa dagar...bara ligga och vänta, men så kom dagen som jag skulle in på operation (röntgen hade jag gjort dagen innan) och ta cellprov i halsen.

Jag hade gjort en gastroskopi 24/7, som inte gick så bra, pga. att det va för trångt i halsen

och pga. så va dom tvungna att göra denna opn

Detta gjorde dom på morgonen, så på em. hade svaret kommit.....

Christian kom in till mig och höll mig sällskap och det va väldigt skönt,

för läkaren (Kristina) ville prata med oss i enrum och då va det skönt att ha Christian vid min sida. 

Beskedet jag/vi fick vad att det verkade som att jag hade fått tillbakamin gamla cancer

(Hodgkins lymfom/sjukdom) Hur tacklar man en sånt besked???...

jo man gråter tills man inte har några tårar kvar!!!....

men cellprovet skulle skickas till Lund för analys, så det behövde inte va cancer.

 Jag fick ingen luft i rummet, så jag och Christian gick ut och satte oss på en bänk.

Sen ringde jag mamma och sen pappa och bara grät och grät. 

Det är inget man vill ringa och berätta för sina föräldrar....

dom har haft nog med bekymmer om mig, det räcker nu!!!!

Jag orkar inte mer nu :( :(

Jag skulle få permis över helgen och det va i alla fall skönt <3

men innan dess så skulle jag få en sond i näsan (som jag egentligen inte ville ha,

men man gör ju va läkaren rekommenderar

(vill inte hänga ut någon med namn, men kan bara säga att det INTE va Kristina)

 Efter bara en kort stund, så fick jag panikkänslor av sonden i näsan

och det kändes som jag inte fick luft och då växer paniken mer och mer.

Tårarna rann och jag kände mig totalt hjälplös.

Karin kom in till mig för att prata med mig en stund

och jag berättade min oro över sonden och att jag inte skulle få komma hem över helgen

 (för läkaren ansåg att jag skulle va kvar, så att jag kunde trappa upp sondmaten)

och oron över vad cellprovet skulle ge för svar. Det blev bara för mycket.

Karin och en sjuksköterska kontaktade läkaren för ett möte och prata igenom de hela,

men det blev inget möte. Utan läkaren kom inte till mig där jag låg i min säng och drog ut sonden

 och sa att nu får du skylla dig själv om du inte får i dig tillräckligt med näring.

 Jag blev både arg och ledsen, för så säger man inte till en patient

 och speciellt inte till en patient som mår så pass dåligt som jag gjorde.

 Jag är dock väldigt tacksam och glad att jag hade Karin och sjuksköterskan.

Jag fick komma hem över helgen och det va jag så oerhört glad över :) :)

 men innan jag permis, så fick jag en påse full med näringsdrycker, så jag skulle klara mig hemma.

Jag klarade mig utmärkt hemma (envis som jag är)....

kunde ju  äta glass, nutella och dricka näringsdrycker.

Huvudsaken va att jag fick komma hem, för jag visste ju inte vad som skulle hända nästa vecka.

 

 

Vi åkte in till sjukhuset på måndagen, som det va bestämt.

 Cellproverna va tyvärr inte färdiga, förhoppningsvis imorgon.

Så vi fick åka hem igen och komma tillbaka dagen efter.

Vi körde in och kom upp på 8:e våningen och sattes oss ner i fåtöljerna vid hissarna.

Då kommer Karin fram till oss, för tydligen ska hon va med och då kom klumpen i magen.

 Det är inga goda nyheter jag kommer att få om en kurator måste va med. 

Efter en liten stund kom Kristina också och vi fick gå in på avdelningen,

där dom höll på att renovera och in i ett litet rum....Det va alldeles tyst, nästan lite för tyst.

Jag såg på Kristina att hon tyckte det va jobbigt för henne att lämna detta beskedet.

Jag/vi fick reda på att det inte va den gamla cancern som hade kommit tillbaka

 utan det va en ny cancer. Skivepitelcancer i matstrupen (eller md finare ord esofagus)

Tårarna kom direkt och det av svårt att få dom att sluta....men jag försökte ända behålla ett lugn. Detta skulle lösa sig!! Det måste det göra!!

Jag skulle få tid till kirurgen i Lund, som vidare skulle ha hand om mig.

Innan jag fick åka hem, så kom Dietisten (Anna) och skrev ut massa näringsdrycker till mig

och gick igenom hur mycket jag behövde få i mig. Sen fick vi åka hem igen....

Nu skulle vi ringa runt till våra föräldrar igen och berätta om detta beskedet....

Jag vill inte...:(:( Inte mer tråkiga nyheter...

Jag hade ju äntligen kunnat börja jobba 100 % och varit heltidsanställd på Mairo i 2 månader

och jag skulle ÄNTLIGEN bli av med min sjukskrivning och f-kassan.

Känns som jag va tillbaka på ruta ett igen.....

 

 

Nu ska jag umgås med min älskade lilla familj

kram & kärlek

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 



Dagen med stort C

Nu återvänder jag till hösten 2001......

 

Jag kände mig som de gröna lövet, ensam & rädd

 

Fredag 23 november

 

Idag är dagen som jag fasat över, men samtidigt visste att den skulle komma

och att jag inte hade mycket att välja på.

Jag skulle få 8 st cellgiftsbehandlingar (varannan fredag) och sen genomgå en omgång strålbehandling (som innefattar 20 tillfällen med strålning) sen skulle cancern va borta.

Så innan sommaren så skulle jag va cancerfri :) Det va ju inte så långt dit.....eller!!??

 

Allt detta va väldigt svårt att ta in....cancer, cellgift, strålning...!! Nej det kan inte stämma...

Frågorna snurrade runt i huvudet...Hur kommer jag må? Hur går det med skolan? Vänner? m.m.

Mamma körde in mig till sjukhuset.......cellgifterna skulle jag få på avd.124,

men först skulle vi till provtagningen och ta lite prover som blodvärdet, vita blodkroppar m.m 

När jag väl va klar där så åkte vi upp till vån 12 och avd.124,

där en sjuksköterska tog med oss in på kontoret där dom hade ställt en säng till mig,

för att jag skulle slippa ligga bland massa andra folk min första cellgiftsbehandling.

Det va 2 sköterskor som skulle ta hand om mig idag, bara för att det va första gången.

Jag skulle få 3 sprutor och ett dropp. Låter ju inte så farligt.....

2 sprutor skulle jag få i min "nåldyna"

(och pga. av att den opererades in igår och att dom inte kom på den smarta idén

att sätta in en nål direkt, så gjorde de fruktansvärt ont att sticka en nål i den denna dagen) 

och den 3:e skulle jag få i ett stick på rumpan och den gjorde jätteont :( 

Droppet kan man bara få på ett sätt, så det behöver jag inte gå in på...

Innan allt detta började så va kl. 13 (för dom va tvungna att få provsvaren innan dom fick ge mig behandling och det beställs från apoteket) Sen tog behandlingen ca 1 timme.

Jag mådde inget vidare efteråt :(

Mamma körde hem mig till pappa (jag bodde hos pappa)

och när jag blivit avsläppt, så va det raka vägen till soffan. Mådde väldigt illa....

 

Detta va de 4 olika sorters cellgift som jag fick i min behandling

 

Måndag 26 november

 

För att sammafatta denna helgen ILLAMÅENDE!!!

Jag har mått jättedåligt, inte orkat göra något. Det enda jag har ätit eller druckit har varit nyponsoppa. Fick ta några teskedar vänta en halvtimme, sen ta några skedar till osv

 Det va bara för att jag skulle få behålla de. För jag hade lyckats spy ganska mycket första dygnet. Jag hoppas verkligen inte att jag kommer må såhär varje gång :(

 

Riktigt så mysigt som denna Nalle se ut ha det, hade inte jag....:(



Nu ska jag göra min älskade sambo
och våra katter sällskap i soffan :)
Kram & Kärlek
Anna