Inte igen

Nu vill jag återgå till slutet av sommaren 2013....

 

Det blev långa dagar...bara ligga och vänta, men så kom dagen som jag skulle in på operation (röntgen hade jag gjort dagen innan) och ta cellprov i halsen.

Jag hade gjort en gastroskopi 24/7, som inte gick så bra, pga. att det va för trångt i halsen

och pga. så va dom tvungna att göra denna opn

Detta gjorde dom på morgonen, så på em. hade svaret kommit.....

Christian kom in till mig och höll mig sällskap och det va väldigt skönt,

för läkaren (Kristina) ville prata med oss i enrum och då va det skönt att ha Christian vid min sida. 

Beskedet jag/vi fick vad att det verkade som att jag hade fått tillbakamin gamla cancer

(Hodgkins lymfom/sjukdom) Hur tacklar man en sånt besked???...

jo man gråter tills man inte har några tårar kvar!!!....

men cellprovet skulle skickas till Lund för analys, så det behövde inte va cancer.

 Jag fick ingen luft i rummet, så jag och Christian gick ut och satte oss på en bänk.

Sen ringde jag mamma och sen pappa och bara grät och grät. 

Det är inget man vill ringa och berätta för sina föräldrar....

dom har haft nog med bekymmer om mig, det räcker nu!!!!

Jag orkar inte mer nu :( :(

Jag skulle få permis över helgen och det va i alla fall skönt <3

men innan dess så skulle jag få en sond i näsan (som jag egentligen inte ville ha,

men man gör ju va läkaren rekommenderar

(vill inte hänga ut någon med namn, men kan bara säga att det INTE va Kristina)

 Efter bara en kort stund, så fick jag panikkänslor av sonden i näsan

och det kändes som jag inte fick luft och då växer paniken mer och mer.

Tårarna rann och jag kände mig totalt hjälplös.

Karin kom in till mig för att prata med mig en stund

och jag berättade min oro över sonden och att jag inte skulle få komma hem över helgen

 (för läkaren ansåg att jag skulle va kvar, så att jag kunde trappa upp sondmaten)

och oron över vad cellprovet skulle ge för svar. Det blev bara för mycket.

Karin och en sjuksköterska kontaktade läkaren för ett möte och prata igenom de hela,

men det blev inget möte. Utan läkaren kom inte till mig där jag låg i min säng och drog ut sonden

 och sa att nu får du skylla dig själv om du inte får i dig tillräckligt med näring.

 Jag blev både arg och ledsen, för så säger man inte till en patient

 och speciellt inte till en patient som mår så pass dåligt som jag gjorde.

 Jag är dock väldigt tacksam och glad att jag hade Karin och sjuksköterskan.

Jag fick komma hem över helgen och det va jag så oerhört glad över :) :)

 men innan jag permis, så fick jag en påse full med näringsdrycker, så jag skulle klara mig hemma.

Jag klarade mig utmärkt hemma (envis som jag är)....

kunde ju  äta glass, nutella och dricka näringsdrycker.

Huvudsaken va att jag fick komma hem, för jag visste ju inte vad som skulle hända nästa vecka.

 

 

Vi åkte in till sjukhuset på måndagen, som det va bestämt.

 Cellproverna va tyvärr inte färdiga, förhoppningsvis imorgon.

Så vi fick åka hem igen och komma tillbaka dagen efter.

Vi körde in och kom upp på 8:e våningen och sattes oss ner i fåtöljerna vid hissarna.

Då kommer Karin fram till oss, för tydligen ska hon va med och då kom klumpen i magen.

 Det är inga goda nyheter jag kommer att få om en kurator måste va med. 

Efter en liten stund kom Kristina också och vi fick gå in på avdelningen,

där dom höll på att renovera och in i ett litet rum....Det va alldeles tyst, nästan lite för tyst.

Jag såg på Kristina att hon tyckte det va jobbigt för henne att lämna detta beskedet.

Jag/vi fick reda på att det inte va den gamla cancern som hade kommit tillbaka

 utan det va en ny cancer. Skivepitelcancer i matstrupen (eller md finare ord esofagus)

Tårarna kom direkt och det av svårt att få dom att sluta....men jag försökte ända behålla ett lugn. Detta skulle lösa sig!! Det måste det göra!!

Jag skulle få tid till kirurgen i Lund, som vidare skulle ha hand om mig.

Innan jag fick åka hem, så kom Dietisten (Anna) och skrev ut massa näringsdrycker till mig

och gick igenom hur mycket jag behövde få i mig. Sen fick vi åka hem igen....

Nu skulle vi ringa runt till våra föräldrar igen och berätta om detta beskedet....

Jag vill inte...:(:( Inte mer tråkiga nyheter...

Jag hade ju äntligen kunnat börja jobba 100 % och varit heltidsanställd på Mairo i 2 månader

och jag skulle ÄNTLIGEN bli av med min sjukskrivning och f-kassan.

Känns som jag va tillbaka på ruta ett igen.....

 

 

Nu ska jag umgås med min älskade lilla familj

kram & kärlek

Anna