Suddiga minnen & byte av cellgift igen

Sensommar-Höst 2002 och lite vinter 2003.....

Minnena från denna tiden är väldigt suddiga och det är känslosamt att gå tillbaka till den tiden,
men samtidigt är det läkande och något som jag måste göra för att kunna gå vidare
och acceptera mitt liv nu.

 

Mitt i allt så tänkte jag att de va en bra idé att gå om sista året på gymnasiet

och läsa upp betygen.
För jag tog bara studenten och fick samlat betygsdokument (låter fint, men det är inget slutbetyg) 

Jag kan ju säga att det va inte den smartaste idén jag haft i mitt liv.

Orken och motivationen att gå om sista året va inget vidare.

Mina vänner hade tagit studenten och va klara med gymnasiet
 Dom läste på högskola, jobbade, reste m.m. och här satt jag bredvid folk som jag inte kände
Ärligt talat vet jag inte om jag va så speciellt intresserad/motiverad av att lära känna dom heller. 

Alla va snälla, men det va inte min klass och mina vänner.

 

 Nu va det dags för röntgen, för att se om behandlingen i somras hade gett något resultat.

Det hade den tyvärr inte gjort :(
Nu ville man bara sjunka genom jorden och bara skita i allt.
 Hade jag gått igenom hela denna helvetes sommar utan resultat. Det va jobbigt att ta in.
Gråten satt som en klump i halsen och jag blev helt tom.
Vad kommer hända nu????
Jag blev insatt på cellgiftsbehandling. Ja såklart mer cellgift och mer illamående.
Under tiden jag fick min behandling,
så fick min bror lämna prover för att se om han matchade som stamcellsdonator till mig.
Efter några gånger, så gjorde dom en ny röntgen, för jag klagade på kraftiga ryggsmärtor
 och hade en svullnad på halsen.
Det visade sig att denna behandlingen inte heller gav resultat,
så nu fick dom leta efter obesläktad donator och där man först letar är i Tobias registret.
Så jag fick åka ner till Lund och ta prover m.m. sen kunde vi bara vänta
och hoppas att dom hittade någon som matchade mig <3

 Jag stannade hemma en del från skolan

 (speciellt när jag fick reda på att cancern va tillbaka eller rättare sagt aldrig lämnat min kropp)
och till slut så ville lärarna ha möte med mig om jag skulle fortsätta.

Varför skulle jag tvinga mig själv till något som jag innerst inne inte ville
och hade noll motivation till.

Så jag slutade helt, för det va ingen mening att göra något halvdant.

Jag ville bara bli frisk från min cancer.

 

 Hb(blodvärdet), vita blodkroppar , trombocyter(röda blodkroppar) hade varit låga.....
Blodvärdet va nere på endast 58 (Det ska ligga på minst 116, för en kvinna)
Så jag fick regelbundet blod, trombocyter (har man för låga så koagulerar inte blodet)
Så får man näsblod, så är det väldigt svårt att få det att sluta.
Fick även mediciner mot min smärta i ryggen.
Starka mediciner (morfin)som man blev väldigt trött av
och andra mediciner mot illamående, magont m.m

 Det är väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande att inget fungerar. Känns väldigt hopplöst.
Men på nåt vis gav jag aldrig upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta.

Jag vet inte om jag riktigt tog in hur allvarligt det va

och jag vet inte om jag än idag fattar allvaret i allt.

Det kanske va bra då att inte förstå så mycket och bara göra vad läkarna sa och kämpa på.

 

Under tiden jag väntade på att dom skulle hitta en matchande donator,

 så satte dom in mig på ännu en ny cellgiftsbehandling.

(det va väl för att hålla det i schack, så det inte sprider sig mer)
Jag hade som önskemål att börja min nya behandling efter den 14 januari,
för då va min uppkörning och jag hade redan skickat brev in pga.
av jag inte hade möjlighet att köra upp inom 1 år efter uppskrivningen.
Jag fick det beviljat, så detta va min chans att få mitt körkort.

Läkarna diskuterade och ändrade datumet för min cellgiftsbehandling till den 15 januari :)
Den 14 januari- 2003 klarade jag min uppkörning och jag va hur lycklig som helst :) :)

Kontraster i livet.....

Jag försöker återskapa den tiden så gått det går, med hjälp av journaler
och mitt minnen (som inte är det allra bästa)
Jag tror att vissa saker är svåra att minnas, för att dom va så pass jobbiga att man stängt av de.
Så ni får ta del av det jag minns <3 Vissa händelser minns jag mer än andra.
Det är ändå 13 år sen....


Nu avslutar jag för idag <3
För orkar inte skriva mer, det tar på krafterna att gå tillbaka till den tiden.

 
 KRAM & KÄRLEK
ANNA