torsdag 25 februari 2016

Jag vet hur tårar smakar...

Tillbaka till rummet på sjukhuset....
Hösten 2013

 
Christian körde ner till mig varje dag och det är jag väldigt tacksam och glad för.
Jag va inget vidare sällskap...Den första tiden efter operationen så sov jag mycket på dagarna
 och de stunder jag va vaken så orkade jag inte så mycket,
 men bara att veta att Christian satt på en stol vid min säng gjorde mig lugn.
Jag orkade inte titta på Tv, läsa eller kolla mobilen. Jag hade ingen ork till nåt sånt.
Jag vet att det va vänner och familj som försökte få kontakt med mig, men jag orkade inte helt enkelt.
Jag överlät det till Christian, så dom som ville fick kontakta honom istället,
tills den dagen jag orkade svara.
Jag ville heller inte ha besök av någon. jag mådde så dåligt över den Anna jag hade blivit.
Jag skämdes jättemycket. Jag ville inte visa mig.
 Det tog 2 veckor innan jag ens orkade träffa mina föräldrar.
Kanske låter konstigt för vissa, men det va så jag kände just då.
Jag ville bara ha Christian hos mig och att jag fick va i min lilla sjukhusbubbla i fred.


 Christian frågade flera gånger om någon annan fick komma och hälsa på,
men jag ville inte att någon skulle komma och se mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så som jag kände.
Det va jättejobbigt att inte vilja träffa sina vänner,
men jag fick fruktansvärd panikångest bara tanken att någon skulle komma och hälsa på mig.
Jag kommer nog aldrig riktigt kunna förklara hur jag kände just då.
Jag får hoppas att alla kunde accepterade situationen som den va då.
 
 
Nu lämnar vi sjukhussängen lite och tar oss dit jag befinner mig idag....
 
Nu har jag inga problem med att träffa vänner och visa mig ute.
Jag jobbar ju i en butik och där utsätter sig man sig för andras blickar och kommentarer varje dag.
Ibland ifrågasätter jag mitt val av yrke. Hur jag kan utsätta mig för de varje dag.
Jo det är ganska enkelt :) Jag älskar att jobba med inredning helt enkelt
och då får jag stå ut med blickar och kommentarer.
Fast ibland skulle man vilja ha en stor skylt runt halsen
där det står att jag inte är hes, förkyld.
Ni behöver heller inte be mig att hålla tyst,för att jag ska spara rösten
och ingen hand upp mot mig så jag verkligen ska hålla tyst.
 Jag har heller aldrig rökt (förutom några gånger när jag va 14-15 år)
Ni behöver heller inte viska eller skrika till mig.
Min hörsel är det inget fel på.
Jag har haft oturen att drabbas av cancer och sen drabbas av cancer en gång till pga.
 av att jag strålades för mycket mot halsen, för att jag skulle bli fri från min första cancer.
Tror jag fick med allt....Nej en sak till!
Jag kommer alltid att ha det såhär.
Om ni inte hör va jag säger, så fråga gärna en gång till
och har ni dålig hörsel så kan jag skriva ner på papper vad jag vill säga. Allt går att lösa.
Jag tar inte illa upp....det är värre att bara le och låtsas att höra.

 
Sen självklart finns det fina människor också, som behandlar mig precis som vanligt.
Hade en underbar kund förra veckan, som gjorde hela min dag.
Jag hjälpte henne med val av kläder, smycken m.m. och hon tackade så mycket för min hjälp.
Behandlade mig inte annorlunda, så som jag önskar alla skulle vara.
Hade även en gullig dam som va inne i butiken i fredags, som först inte såg knappen på halsen.
Sen visade det sig att hon hade en bekant som hade samma
och hennes bror hade haft Hodgkins sjukdom.
Så då stod vi och pratade lite och jag hjälpte henne med hennes inköp <3 :)
Såna stunder är guld värda för mig. Det krävs inte så mycket.


 Alla är vi olika och alla har vi våra bekymmer.
Jag tycker inte att jag har det jobbigare än någon annan.....
tycker inte man ska jämföra vilka bekymmer man har med andra.
Det som jag tycker är en bagatell för mig, kanske är en jättejobbig sak för en annan.
Ingen är perfekt och skönt är väl de :)
Jag kan tyvärr inte ändra på mina problem....
Det är något som jag får bära med mig hela livet,
men jag kan göra mitt liv så bra som det bara går.
Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt bara va en mardröm,
men det fattar man ju ganska så fort att så inte va fallet....
Då finns det bara en sak att göra och det är att acceptera livet....och där är jag inte nu.
Jag har kommit en lång bit på vägen
och jag är stolt över mig själv att jag tagit mig såhär långt.
 
 Tillbaka till sjukhussängen igen....
 
Det finns en händelse som jag aldrig kommer att glömma
 
Jag låg i min säng (var skulle jag annars va)
De flesta slangar hade plockats bort.
Personalen va inne och sög hålet rent och sprutade in mina mediciner.
Nu va det dags att släcka och sova.
Som vanligt lämnade dom dörren öppen, för jag fick panik om dörren va helt stängd.
Kände mig instängd då och om någon som inte visste att dörren skulle va öppen
 och stängde den av misstag, så ringde jag på klockan direkt. Tillslut så lärde dom sig :)
 

Jag somnade efter en stund, sen vaknade jag av att jag inte visste var jag va någonstans.
Jag kollade runt om jag kunde känna igen nåt. Det enda jag kunde se va en lång korridor
(den va inte lång, det va bara som jag kände de) och längst bort satt en person på en stol.
Jag bara kände att jag måste härifrån (jag hade inget minne av att jag opererats)
På något vis så tog jag mig ur sängen, slet av förbandet jag hade på magen.
Jag försökte ropa, men det kom inget ljud och då kände jag  på halsen och jag började minnas allt och då kom tårarna (mitt i allt så kom det 3 sköterskor inrusande till mig.
Jag fick sätta mig på en stol medan dom bytte sängkläder.
Jag fick även byta mina kläder, för jag va totalt genomsvett.
Jag fattade inte riktigt vad som just hade hänt....Kändes så overkligt.
Sen fick jag ta mig till sängen med lite hjälp, för jag hade ingen kraft kvar efter allt.
Då va det dags att tvätta såret (som sträckte sig lodrätt på hela magen) och lägga nytt förband på.
Jag bara grät och skakade.
 Jag va jätterädd, så en av sköterskorna satt hos mig tills jag hade lugnat ner mig.

 
Fortfarande idag så räcker det att jag blundar så kan jag se allt framför mig
 och alla känslor som jag hade den natten kommer tillbaka.
Det är en händelse som jag alltid kommer att få bära med mig.
Den ger perspektiv på livet i alla fall, så nåt bra för den med sig.
Man lär sig att ta vara på livet och uppskatta det man har lite extra mycket <3
 
 
KRAM & KÄRLEK
ANNA 
 


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar