Suddiga minnen & byte av cellgift igen

Sensommar-Höst 2002 och lite vinter 2003.....

Minnena från denna tiden är väldigt suddiga och det är känslosamt att gå tillbaka till den tiden,
men samtidigt är det läkande och något som jag måste göra för att kunna gå vidare
och acceptera mitt liv nu.

 

Mitt i allt så tänkte jag att de va en bra idé att gå om sista året på gymnasiet

och läsa upp betygen.
För jag tog bara studenten och fick samlat betygsdokument (låter fint, men det är inget slutbetyg) 

Jag kan ju säga att det va inte den smartaste idén jag haft i mitt liv.

Orken och motivationen att gå om sista året va inget vidare.

Mina vänner hade tagit studenten och va klara med gymnasiet
 Dom läste på högskola, jobbade, reste m.m. och här satt jag bredvid folk som jag inte kände
Ärligt talat vet jag inte om jag va så speciellt intresserad/motiverad av att lära känna dom heller. 

Alla va snälla, men det va inte min klass och mina vänner.

 

 Nu va det dags för röntgen, för att se om behandlingen i somras hade gett något resultat.

Det hade den tyvärr inte gjort :(
Nu ville man bara sjunka genom jorden och bara skita i allt.
 Hade jag gått igenom hela denna helvetes sommar utan resultat. Det va jobbigt att ta in.
Gråten satt som en klump i halsen och jag blev helt tom.
Vad kommer hända nu????
Jag blev insatt på cellgiftsbehandling. Ja såklart mer cellgift och mer illamående.
Under tiden jag fick min behandling,
så fick min bror lämna prover för att se om han matchade som stamcellsdonator till mig.
Efter några gånger, så gjorde dom en ny röntgen, för jag klagade på kraftiga ryggsmärtor
 och hade en svullnad på halsen.
Det visade sig att denna behandlingen inte heller gav resultat,
så nu fick dom leta efter obesläktad donator och där man först letar är i Tobias registret.
Så jag fick åka ner till Lund och ta prover m.m. sen kunde vi bara vänta
och hoppas att dom hittade någon som matchade mig <3

 Jag stannade hemma en del från skolan

 (speciellt när jag fick reda på att cancern va tillbaka eller rättare sagt aldrig lämnat min kropp)
och till slut så ville lärarna ha möte med mig om jag skulle fortsätta.

Varför skulle jag tvinga mig själv till något som jag innerst inne inte ville
och hade noll motivation till.

Så jag slutade helt, för det va ingen mening att göra något halvdant.

Jag ville bara bli frisk från min cancer.

 

 Hb(blodvärdet), vita blodkroppar , trombocyter(röda blodkroppar) hade varit låga.....
Blodvärdet va nere på endast 58 (Det ska ligga på minst 116, för en kvinna)
Så jag fick regelbundet blod, trombocyter (har man för låga så koagulerar inte blodet)
Så får man näsblod, så är det väldigt svårt att få det att sluta.
Fick även mediciner mot min smärta i ryggen.
Starka mediciner (morfin)som man blev väldigt trött av
och andra mediciner mot illamående, magont m.m

 Det är väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande att inget fungerar. Känns väldigt hopplöst.
Men på nåt vis gav jag aldrig upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta.

Jag vet inte om jag riktigt tog in hur allvarligt det va

och jag vet inte om jag än idag fattar allvaret i allt.

Det kanske va bra då att inte förstå så mycket och bara göra vad läkarna sa och kämpa på.

 

Under tiden jag väntade på att dom skulle hitta en matchande donator,

 så satte dom in mig på ännu en ny cellgiftsbehandling.

(det va väl för att hålla det i schack, så det inte sprider sig mer)
Jag hade som önskemål att börja min nya behandling efter den 14 januari,
för då va min uppkörning och jag hade redan skickat brev in pga.
av jag inte hade möjlighet att köra upp inom 1 år efter uppskrivningen.
Jag fick det beviljat, så detta va min chans att få mitt körkort.

Läkarna diskuterade och ändrade datumet för min cellgiftsbehandling till den 15 januari :)
Den 14 januari- 2003 klarade jag min uppkörning och jag va hur lycklig som helst :) :)

Kontraster i livet.....

Jag försöker återskapa den tiden så gått det går, med hjälp av journaler
och mitt minnen (som inte är det allra bästa)
Jag tror att vissa saker är svåra att minnas, för att dom va så pass jobbiga att man stängt av de.
Så ni får ta del av det jag minns <3 Vissa händelser minns jag mer än andra.
Det är ändå 13 år sen....


Nu avslutar jag för idag <3
För orkar inte skriva mer, det tar på krafterna att gå tillbaka till den tiden.

 
 KRAM & KÄRLEK
ANNA

 

Slangar och Panikångest

Hösten 2013

Nu va jag på väg upp till 12 våningen och till avdelning 56B.

Jag orkade knappt hålla ögonen öppna.

När jag rullades in på avdelningen så skymtade jag något bekant längre bort i korridoren 

Han stod där med sin svarta huvtröja och blåa jeans och väntade på mig.

Ett lugn infann sig i kroppen när jag förstod att det va Christian som stod där <3
En sköterska hade ringt hem till honom och berättat att jag skulle komma upp till avdelningen.
Jag vill bara krama o pussa honom.
Tala om att hur mycket jag älskar och hur mycket jag saknar honom <3
men det enda vi kunde göra va att titta på varandra
och försöka få fram ett leende i all denna sorg.
Det behövs egentligen inte så mycket ord <3 <3 <3

 

Jag hade slangar över hela kroppen, så jag hade fullt med sköterskor

som kopplade in sladdarna i väggen och såg till så att allt satt där det skulle.

Läkaren va också inne hos mig och kollade hur jag mådde.

Allt kändes så overkligt och jag tänkte att snart vaknar jag ur denna mardröm
och då är allt som vanligt igen, men så va det ju inte.

Detta va verkligheten och jag va bara tvungen att acceptera de, men inte riktigt än.

För det orkar jag bara inte!!

Accepterar jag detta, så säger jag hejdå till mitt gamla liv och jag är inte redo för det riktigt än.

Nu vill jag bara gråta tills tårarna tar slut, men först ska jag sova en stund.

Om jag sover, så kan jag drömma mig bort för en stund.

Då är jag inte Anna med hålet på halsen.

Då är jag bara Anna utan några bekymmer alls.

Men till slut vaknar man ur sin dröm och kommer tillbaka till verkligheten igen.
 

Sen kom panikångesten.

Det är svårt att förklara hur jäkla jobbigt det är att ha panikångest.

Hjärnan tror att det är något farligt som håller på att hända och då går den in i försvarsställning.
Jag började skaka i hela kroppen och tårarna rann.
Såhär va det flera gånger om dagen.
Panikångesten fanns där varje dag och varje natt mer eller mindre.
Många sömnlösa nätter blev det.
När det va som värst så fick någon sitta hos mig, för jag va så rädd.
Det va vissa gånger som jag inte vågade somna för jag va rädd att jag inte skulle vakna igen.
Kroppen behöver sin sömn för att orka läka.

Tillbaka till rummet!
Kan beskriva lite hur det såg ut....det började med en liten "hall" och på höger sida va toaletten/dusch (som man delade med den som låg i rummet bredvid),så det gällde att låsa dörren.
Sen till vänster så va det först en garderob med sköterskornas saker och sen ett tvättställ
 och sen kom min garderob.
Nu kom man in där jag låg i min sjukhussäng. Innan man kom fram till mig, så stod det en fåtölj.
Min sug va inkopplad i väggen och va precis intill min säng. Framför mig hade jag en tv på väggen och bredvid mig va det en stol/fåtölj, där Christian satt när han va hos mig.

Nu över till mig :) ....tänkte försöka förklara hur jag såg ut, med alla slangar m.m

Vi börjar uppifrån....jag hade en slang i näsan för dränage,
så att jag inte skulle få upp massa galla i munnen.
Sen hade jag 2 slangar på varsin sida om halsen, som också va för dränage.
Jag hade andningshjälp inkopplat till hålet på halsen, för jag kunde inte andas själv ännu.
Förutom slangen i hålet, så hade jag flera stygn runt hålet och en bit upp på vardera sida om hålet.
Sen tar vi oss neråt lite där hade jag en slang på vardera sida (vid revbenen) som dränerade lungorna.
Jag fick även åka akut ner mitt i natten
och operera in en dränageslang i ryggen in i lungan, för extra dränage.
På magen hade jag en slang som dom hade satt in under operationen, den gick förbi magsäcken
och direkt ut i tunntarmen. Där fick jag min näring (mat)
På magen hade dom öppnat upp mig och nu hade jag ett stort plåster
och under plåstret hade dom klamrat ihop såret, som började under brösten och ner förbi naveln.
I ljumsken hade jag en port där dom tog blodprover och gav mig medicin.
På låret satt nålen som va kopplad till min morfinpump.
hade även en kateter, för jag hade ingen möjlighet att gå på toaletten.
Jag får ju inte glömma mina snygga stödstrumpor
och ovanpå dom hade jag någon slags "pump"strumpa, som "masserade" benen.
Jag gillade inte alls dom...men jag va tvungen att ha dom på mig.
För man löper större risk att få blodpropp när man ligger still och inte kan röra sig.

Det är svårt att beskriva, men jag hoppas att ni förstår litegrann.
Varken jag eller Christian tänkte på att ta några bilder.
Vi hade annat att tänka på just då.
Jag behöver bara blunda så ser jag allt framför mig. Men jag ser ju bara från mitt perspektiv.
 Det va nog värre för Christian som såg det rakt framifrån.

De första dagarna sprang det sköterskor och läkare m.fl. till mig hela tiden.
Jag hade mitt rum rakt över där sköterskorna satt, så jag hade koll <3
Det va väldigt skönt att ha dom så nära.

Nu avslutar jag för idag och fortsätter en annan dag.

KRAM & KÄRLEK
ANNA
 



Det är omöjligt sa tvivlet....

Vad har hänt sista tiden...?

 

Det är fullt upp med min arbetsträning, som jag ÄLSKAR <3 <3 <3

Jag hade inte kunnat hamna på ett bättre ställe

och jag är så glad och stolt att jag ordnade allt själv.

Fast jag tvivlade på mig själv, så tog jag ändå kontakt och det blev ju bra :)

Sen är jag väldigt glad att Ylva ville ha mig där.
Det känns jättebra och på fredag ska vi ha lite avstämningsmöte,

 Jag, Ylva och min jobbcoach Anne :)

För nu har jag varit på Ylvas i snart 1 månad....Tiden går så fort!

Allt har en mening här i livet <3
Ingenting är omöjligt, men man måste kämpa lite för att nå dit man vill.
Det går inte att ligga på sofflocket och hoppas att livet ska komma till dig.
Du måste resa på dig och leva det liv som du är ämnad för :) <3

Jag lever här och nu, en dag i taget. Varför stressa...!??
Jag är inte perfekt och ibland faller jag också in i stressen,
men då stannar jag upp och tänker varför jag stressar.

Yogan hjälper mig mycket och mina katter såklart <3
Man ska hitta det som passar bäst på en själv :)
För vi är olika och tur är väl det.
 

Samtidigt som jag har det jättebra på jobbet, så har jag fullt upp med myndigheter hit och dit.

Jag säger bara bli ALDRIG sjuk (och arbetslös)

Jag har varit arg, ledsen och gråtit en hel del.över dessa myndigheter.

Dessa paragrafer o regler som måste följas.

Jag hade ju sluppit dom när jag blev heltidsanställd på Mairo 1 juni 2013.

Varför skulle denna jävla cancer komma och förstöra allt knappt 2 månader senare :(

Då va jag tillbaka på ruta ett igen

och jag som hade kämpat så mycket för att ta mig till sista rutan.

Jag blir så ARG!!!!! och ledsen.
Vill bara skrika, men det kan jag ju inte....AHHHHHHHHHHH!!!!!

 

 

Längtar inte tills den dagen jag ska söka sjukersättning.

Det är som man säger man behöver va frisk för att va sjuk.

För det tar så mycket energi till allt.

Tänk om man hade fått lägga denna energin på något roligare och mer givande.

 

Jag har min trötthet (som ni kan läsa om under fliken trötthet)

som gör att jag är konstant trött

och det är inget som jag kan sova bort, utan det är något jag får leva med.

Man lär sig på nåt vis att leva med det, fast det ibland är frustrerande.

Vissa dagar är klart bättre än andra.

 

Jag började träna med min sjukgymnast i måndags

(efter ett långt uppehåll pga. av att jag varit sjuk)

Jag hoppas att träningen kan göra så jag bli lite piggare,

sen har jag min arbetsträning som ger mig energi.

och självklart Christian och våra katter (familj och vänner är också inräknade)

men ibland funkar inget och då är det bara att försöka gilla läget.

Hur frustrerande det än är.
Dammtussarna ligger kvar imorgon om du inte orkar städa idag,

 Man får ta det i sin egen takt

och fråga om hjälp om det är något man inte klarar av eller orkar med.
Men sen vill man ju klara sig själv och inte vara beroende av andra hela tiden.
Jag kämpar och jobbar med mig själv, för att jag ska klara mer saker på egen hand
och jag tycker att jag är på rätt väg iallafall.
Jag ger mig inte så lätt, sen är det vissa saker jag inte kan göra pga. operationen
 och då får man hitta lösningar eller låta någon annan sköta det.

 

 

Ikväll ska jag på mediyoga och rensa tankarna.

Ska bli så skönt att bara koppla bort allt för en liten stund och bara ägna sig åt yoga.

Det är så avkopplande.

Jag är så glad och tacksam att jag fick prova på detta

när jag va på Lydiagården förra våren.

 Sen blev jag ännu gladare att Marie på Villa Andrum håller i mediyoga där jag bor.

 

 

http://www.villaandrum.com/

 

 

Ha en fortsatt bra dag och kväll <3 

 

KRAM & KÄRLEK

ANNA

 

 

 

Dagarna efter

De första dagarna efter...

 

Operationen tog ca 10-12 timmar
och de va 3-4 läkare som opererade på mig.
Det dom gjorde va att koppla om luftstrupen så den kom ut i ett hål på halsen (där jag andas nu),
opererade bort struphuvudet, stämbanden, matstrupen, halva sköldskörteln m.m.
Pga. att dom va tvungna att ta bort hela matstrupen, så fick min magsäck bli min nya matstrupe.
Så den drog dom upp (så min magsäck är nu långsmal med en liten säck i slutet)
 och fästes i nedre delen av tungan.
Sen fick dom möblera om lite i mig...gallan va tvungen att följa med upp...

 Jag låg först på IVA (intensivsvårdavdelning)
 och där minns jag väldigt lite, men ska dela med mig av det jag minns i alla fall!
 

Jag sov nog mest första dagen, men har ett svagt minne av att Christian ringde
Sen att det kom in en sköterska till mig och frågade om han kunde komma.
Först då blev jag medveten om att jag inte kunde prata.

Han frågade om jag orkade med besök och jag bara skakade på huvudet.

Jag va så otroligt trött att det kändes inte någon mening att Christian
skulle köra så långt bara för att se på när jag sover
och full med slangar över hela kroppen och massa maskiner kopplade till mig.

 

Allt kändes väldigt overkligt....jag hörde folk som sprang fram och tillbaka, massa surrande ljud,

men jag orkade inte hålla ögonen öppna.

Dagen efter så tvättade dom av mig när jag låg ner (inget jag rekommenderar)

och satte nån hemsk mössa på huvudet som skulle göra håret rent. (läs strävt som svinto)

men dom ville bara väl och det va skönt när hon masserade huvudet :)

Sen skulle jag resa mig upp ur sängen och det va inte det lättaste, för jag hade ingen kraft i kroppen. Att bara ta sig från liggande till sittande ställning va ett helt företag,
 men tillslut så stod jag på golvet i några sekunder.
Sen fick jag lägga mig ner, för det tog musten ur mig.

Idag kom Christian ner till mig <3 Så skönt att se honom, men jobbigt på samma gång.

För livet skulle inte bli som innan,
men att han satt där bredvid mig gjorde det lättare att kämpa på.
Han är mitt allt <3

Jag kunde ju inte prata så jag hade ett block och penna när jag ville få något sagt.
Jag minns inte vad vi pratade om eller hur länge han va där.
Som Christian har berättat för mig, så sov jag mesta delen av tiden.

 

Det är väldigt svårt att beskriva hur det är att inte kunna prata.

Hur mycket jag än försökte förbereda mig på det, så går det inte att förbereda sig på hur det ska bli.

Jag har haft andra försluster i mitt liv,
 men att dom tar rösten ifrån mig är absolut det värsta jag varit med om.

Det är du, din identitet.....vem är man utan sin röst??

Hur skulle jag kunna leva vidare utan min röst.....vem är Anna då??
Det svaret hade jag inte då.....Nu nästan 2,5 år senare så börjar jag hitta tillbaka till Anna igen,
men till en ny Anna....En som vågar säga vad hon tycker o tänker.
Jag lever HÄR och NU!!  En dag i taget (jag försöker i alla fall)

Jag har ett handikapp, som jag hade gjort ALLT för att slippa,
men den erfarenheten jag har (fast den va väldigt dyrköpt) vill jag inte bli av med.
Hade bara velat ha den på ett annat sätt....tyvärr får man inte välja här i livet,
men jag tycker att få cancer 1 ggr och sen få tillbaka det flera gånger räcker.
Jag hade inte behövt få det igen!
Men hade inte jag drabbats, så hade någon annan gjort det.
Jag önskar inte någon detta skit (rent ut sagt, fast det är fantastiskt vad läkare kan göra)
och jag hoppas att ingen ska behöva genomgå det som jag gått/går igenom.
Just den operationen jag genomgick drabbar bara 0-1 (max 2)om året.
Jag fick den va pga. av att jag strålats för mycket mot halsen
(va tvungen att göra det annars hade jag inte blivit frisk från min första cancer)
Livet suger ibland!!!

Jag kunde väl i alla fall fått behålla rösten...
det hade väl inte varit för mycket begärt eller hur?? ;)

 

 

Jag fick (kunde inte) varken äta eller dricka.

Va som en öken i munnen, så dom hade som en klubba med nått slags skumgummi på toppen

som man stoppade i vatten och sen kunde man suga på den, men fick inte svälja vattnet.

Hade även ett spray som jag kunde spraya i munnen.
Det jag ville va att ta en stor klunk vatten och slippa torrheten i munnen!!!
Men det fick jag inte innan allt hade läkt i halsen.
Så tills dess så fick jag suga på mina skumgummiklubbor och spraya munnen.

Va även fruktansvärt varm (jag är en frösen person i vanliga fall)

Så dom fick sätta in en liten bordsfläkt till mig, så jag kunde få lite sömn.

Mer än såhär minns jag inte.....Allt annat som hände på IVA är blankt.
Men jag är rätt övertygad om att jag sov väldigt mycket.....
hade ju ändå gått igenom en av det största operationen som utförs
Då får man va lite trött tycker jag <3
 

Snart va det dags att åka upp till avdelningen, men det berättar jag mer om längre fram.

Nu ska jag lägga mig lite i soffan och slötitta lite på Tv :)

 

 

 

 KRAM & KÄRLEK
Anna 

 

Sista tiden

 

Ja vad har hänt sista tiden,

en hel del faktiskt.....

 

 Ja vad har jag då hunnit med sen sist :)

Jag har avslutat min arbetsträning på Jennifers presentbod.
Det va inte meningen att jag skulle va där helt enkelt.

Jag hade varit i kontakt med en annan butik i Karlshamn denna gången.
Skulle dit och presentera mig och berätta lite om mig själv (det jag inte redan berättat på fb) :)
För att göra en lång historia kort,
så bokade jag ett möte med hjälp av min jobbcoach, som också skulle närvara vid mötet.

Den 15 december va det äntligen dags för mötet
och ni som känner mig vet att jag ALDRIG (eller ytterst sällan försover mig)
men just denna dagen så ringde inte klockan
och jag vaknade 08.45 och skulle va i Olofström kl. 09.00.
Det tar ca 20 min att köra dit. Så fick lite panik!!!
Fick skicka iväg ett sms snabbt till Anne (min jobbcoach) och snabbt hoppa i kläderna,
borsta tänderna och försöka göra mig någorlunda respektabel.
09.15 va jag i Olofström (där mötet skulle va) Tyckte ändå jag lyckades ganska bra,
men jag skämdes och det va ju inte det bästa intrycket hon fick av mig.
Men det va ingen fara....det blev ett gott skratt.
Hon ville fortfarande att jag skulle komma och arbetsträna :)
Så vi bestämde att jag skulle börja den 11 januari,
för nu va det jul och nyår och massa röda dagar....

Så nu skulle jag bara ta det lugnt och förbereda mig inför den 11 januari.
Julen flöt på och Nyår närmade sig......
men den 28 dec började jag känna mig lite krasslig och hostade mycket.
Jag hade en inbokad tid till min läkare på ÖNH dagen efter
och då kunde hon ta prover,så det inte va något annat.
Alla prover såg bra ut, så fick utskrivet hostmedicin.
Måste ju bara bli frisk till Nyår (va min plan i alla fall)
men nyårsafton kom och jag va sämre nu än i början på veckan,
så det fick bli soffläge för min del, med katterna som sällskap.

Jag skickade iväg Christiantill festen vi va bortbjudna till,
(fick tjata lite minsann, för han tyckte de va synd att jag skulle sitta själv på nyårafton)
Om han skulle suttit kvar hemma, så hade 2 personer haft en tråkig kväll
(för jag va inget roligt sällskap)
Då tyckte jag att de va bättre att en av oss kunde få ha en trevlig kväll :) <3
Vi ringde till varandra vid tolvslaget, så vi firade in nya året ihop på telefon i alla fall <3 <3

Min kväll bestod av att hosta och suga slem, hostade så otroligt mycket
så jag trodde lungorna skulle följa med upp!!
Va nära att åka in till akuten, men då får jag någon jourläkare
som kanske inte vet nåt om mina bekymmer....
Jag rådfrågade Pia lite (som är sjuksköterska) och om jag hade mycket feber
så skulle jag ju självklart åka in, annars kunde jag vänta till måndagen.
Hon kunde tyvärr inte komma och kolla till mig, för hon låg själv sjuk med feber
Så jag fick gå på känsla och jag ville helt enkelt inte in och sätta mig på akuten.
Jag ville bara att helgen skulle gå fort så jag kunde kontakta min läkare på måndagmorgon.

Måndagmorgon kom och jag kunde äntligen skicka iväg ett mail till ÖNH (öron-näsa-hals)
och  jag fick en akuttid samma dag :)
Så skönt, nu skulle jag äntligen få hjälp!!
Proverna va bra denna gången också, så någon penicillin blev det inte.
Det hjälper ju inte mot virusinfektioner ändå.
Men jag fick med mig en inhalator (inhalerar koksalt)med mig hem
(tack vare underbara Annika som är en av mina kontaktsköterskor,
som tyvärr ska sluta nu i månadskiftet.)
så att slemmet i lufstrupen skulle bli lättare att hosta upp.
Fick även slemlösande utskrivet.
Nu skulle jag väl bli frisk!!!

Jo jag blev bättre framåt helgen, så vi hade 40-årskalas för Christian.
Kanske inte va det smartaste jag har gjort, men ville inte skjuta upp kalaset <3
Det kändes som viruset va på väg att lämna kroppen, men så fel jag hade.....
De bara tog en liten paus för att komma tillbaka igen!!
Jag inhalerade och åt slemlösande om vart annat.
Det hjälpte ju för stunden, men sen va det likadant igen,
med segt slem och hosta som en idiot för att få upp det :(
Jag ville bara ge upp vid detta laget......
kändes som jag va tillbaka i sjukhussängen efter operationen.
Kände mig maktlös och jag hatar den känslan!!
 

 

Började ifrågasätta mitt val av att börja arbetsträna i en butik.

Vad tänkte jag på när jag bestämde det??

Att bli utsatt för kommentarer varje dag och folk som tittar.

 Förklara varför man pratar så tyst och hest.

Hade ju faktiskt varit mycket bättre om jag hade suttit på en kontor

eller i en källare där ingen ser mig, men vill jag verkligen det??

 

 

Jag brinner för inredning :) <3

och att jobba med det varje dag är ju en dröm

som har slagit in en gång när jag jobbade på Mairo

och nu slår den in igen när jag får arbetsträna på Ylvas <3

Tänk att få jobba med det man älskar varje dag....

då får man stå ut med lite kommentarer

och lära sig att hantera dom kommentarerna som kommer.

Oftast är det okunskap hos personen som frågar och fråga får man gärna göra.

Men att påstå saker gillar jag inte....

att jag har rökt, så får typ skylla mig själv

(detta har inte med rökning att göra och jag röker inte

och har inte gjort det heller mer än några gånger när jag va 14-15 år)

Folk som säger att jag ska va tyst och "spara" min röst, men jag pratar ju alltid såhär.

Jag har inte så mycket att välja på.

Väldigt sårande att be en person att va tyst.

 Jag går inte fram till folk som låter lite hesa att ber dom att va tysta och spara sin röst.

Har du gjort det någon gång till en vilt främmande människa??

 

 

 

 Fråga mig om du undrar något (och låt mig prata till punkt),

men påstå inte saker och vad ni än gör be mig inte att va tyst!!

Jag är ingen tyst person (fråga min sambo)

Jag har bara haft oturen att drabbas av cancer och oturen att drabbas en gång till av cancer.

Det betyder inte att jag är mindre värd för det <3

Jag har bara andra förutsättningar nu än vad jag hade innan operationen

och jag kämpar varje dag med att försöka göra livet så bra som det bara är möjligt.

Sen ibland (eller ofta) kraschar man, men det får man göra bara man reser sig igen!! <3

 

 

Jag är en helt vanlig tjej med ett hål på halsen och sen pratar jag lite annorlunda

 och att jobba i en inredningsbutik är min dröm och jag vill inte att den drömmen ska krossas.

Som tur är så är jag en ganska så stark person,

men det finns dom som inte är lika starka som jag, som kanske gömmer sig hemma

 (finns stunder jag också gör det)

Mitt hem är min trygghet och det är lätt hänt att man stänger in sig,

men det finns ett liv utanför dessa fyra väggar också <3

Glöm inte det!!

  

 

Va hos läkaren förra veckan och tog nya prover och dom va bra denna gången också, men det lät lite konstigt i höger lunga. 

Så antagligen va det lunginflammation 

och nu fick jag pencillin i 10 dagar

 (blir klar på lördag)

Jag har svårare att bli av med virus 

och har jag otur så leder det till lunginflammation eller nåt sånt.

Så nu får jag tänka lite mer vem jag träffar 

och vara lite mer försiktig i framtiden, 

för detta vill jag helst slippa uppleva igen.

Nu har jag iallafall äntligen börjat 

arbetsträna på Ylvas i Karlshamn 

och jag trivs väldigt bra :)

Roligt att vara tillbaka i en butik igen :) :)
 

KRAM & KÄRLEK

Anna

 

 

 

Sommar och lite cellgift

För att ni ska förstå...

För att ni ska förstå hur jag hade det denna sommaren,
 så tänkte jag gå in lite mer i hur dagarna såg ut.

Allt började Tisdagen den 9 juli när vi anlände till Lund.

 Jag blev inskriven och fick information om morgondagen,

Jag och Pia fick tillbringa första natten på patienthotellet,

för att sen komma tillbaka till avdelningen dagen efter på hematologen
och börja med cellgifterna.
 

Såhär såg mina dagar ut i helhet....

Dagarna började med att jag blev väckt vid 6 för tester (febern, prover m.m. lite olika)

Sen skulle jag duscha, borsta tänderna och gurgla nåt äckligt.

Sen skulle jag andas i en sak med motstånd, så lungorna fick jobba lite.
Efter denna proceduren, så va jag helt slut.
La mig ner i sängen och sov en stund till
 innan frukosten skulle serveras ihop med dagens ranson av mediciner/cellgifter
 

De första 5 dagarna va det cellgift som stod på schemat

(dom skulle trycka ner mig totalt, för att jag sen skulle få benmärg som skulle bygga upp allt igen)

Jag minns en cellgift speciellt mycket för det kändes som att hela munnen skulle brinna upp.

Jag fick sitta med en piggelin i munnen, för att lindra lite.

Det va hemskt.....där kan stark chili slänga sig i väggen!

De andra mådde jag mest dåligt av och trött förstås.

Under dessa dagar, så fick jag vistas i korridoren och även gå ut om jag ville.
 

Men när det vita va runt 0,5 så skulle jag isoleras på rummet

och skulle man hälsa på mig, så fick man först gå igenom en liten hall innan man kom in i mitt rum.

Där man fick sprita sig och ta av sig ytterkläder m.m. för jag va väldigt infektionskänslig.

Dagarna bestod även av att jag skulle dricka 3 liter vätska och kissa 3 liter.

Så det hade jag fullt upp med. Det bästa va att dricka Fanta i burk, för då kunde jag skriva 330 ml. Drack jag bara ett glas saft så blev det bara 175 ml. jag hade väldigt svårt att dricka vanligt vatten,
för det smakade helt enkelt äckligt just då. Nu är det nästan det enda jag dricker

Det gick sådär de första dagarna, så jag fick ha extra vätskedropp,

som i sin tur ledde till att jag fick springa på toaletten mitt i natten.
Slutsatsen man kan dra av detta va att det va helt klart bäst
 att försöka få i sig så mycket vätska som möjligt under dagen,
så man slapp de nattliga besöken på toaletten
 

Aptiten va inte den bästa, men jag kämpade på.

Det va en underbar liten tant som ställde sig och bakade pannkakor till mig <3

för det va i stort sett det enda jag kunde äta.
Va väldigt glad de gånger hon jobbade, för det va ingen annan som tog sig tid till de.

 

 Sov mycket, för va väldigt trött.

De första dagarna hade jag Pia hos mig som höll mig sällskap och det va skönt att slippa va själv.

I mitt rum så fanns det 2 sängar, för att en anhörig skulle kunna bo där.

Sen på söndagen så åkte Pia hem och istället kom mamma som skulle va hos mig i veckan.

Sen fick jag min benmärgstransplantation den 17 juli som jag skrev i förra inlägget.

Det va väldigt mycket förberedande innan de kunde börja.

Flera sköterskor stod runt mig och tror även det va någon läkare med (minns inte riktigt)

Hade en pulsmätare på handleden och dom kollade febern på mig.

Gröna handukar, för att det skulle va sterilt.

Sen själva benmärgen sprutades in i blodet med en stor plastspruta.

Det ser lite ut som utspätt blod.
 

Efter detta så skulle jag bli fri från cancern och inga mer cellgiftsbehandlingar.....trodde jag.

Det blev inte riktigt så, men det återkommer jag till senare.

Den 18 juli va det dags att åka till Kristianstad. Mamma skulle ändå köra hem,
så jag åkte med henne till Sjukhuset i Kristianstad. Då slapp jag åka sjuktransport.

Men jag va väldigt trött och det va en bit att åka,
så det va väldigt skönt när vi kom fram till Kristianstad
och ännu skönare när jag äntligen kom upp till avdelningen jag skulle va på.

 Raka vägen till sängen för att lägga mig och vila, för nu va jag trött och orkeslös.

Man tror man är wonderwoman och klarar precis allt.

Det gör man inte, men det är ändå skönt att tro att man gör det,

för jag tror att man orkar kämpa lite extra då :)

och det behöver man göra, för ge upp är inget alternativ för mig.

Man vill bara ställa sig upp och skrika.

 Måste ändå ge en stor eloge till alla underbara sköterskor

och läkare som pysslade om mig denna sommaren <3

Den 31 juli 2002 blev jag utskriven från sjukhuset.

Det hade varit tuffa veckor både i Lund och Kristianstad.

Cellgiften jag fick tryckte ner min kropp totalt.

Inget funkade ju som det skulle (så kändes det i alla fall)
 

Det va både skönt och lite nervöst att komma hem. Jag fick fortfarande inte träffa folk som va sjuka. Jag fick inte åka till affären, gå på bio eller utsätta mig för något som kunde göra att jag blev sjuk.

Jag fick inte äta hämtmat (pizza m.m.),

för det kunde bildas bakterier i maten medan den fraktades hem.

Jag va tvungen att äta maten direkt när den va tillagad.
Mycket att tänka på och ställa in sig på.
 

Så istället för att va isolerad på sjukhuset, så blev jag isolerad hemma.

Jag hade sån tur att ha min farmor och farfar bodde ett stenkast från vårt hus och det va guld värt <3

Min motion va att gå till farmor och farfar, sen fick jag vila på deras soffa.

Blev trött av att gå den lilla biten.

Känns konstigt på nåt vis att man gått igenom allt detta och då är jag inte klar med min resa....

Ju mer jag skriver desto mer minns jag av allt jag gått igenom.

Bilder hur rummen såg ut, samtal jag hade, hur jag mådde m.m.

Det är både jobbigt och skönt på samma gång att minnas.
 

Kram & Kärlek

Anna



Sommar & Sol??

Sommar.....och Sol....!!??

eller hur va det nu??

 

Nu går vi tillbaka till sommaren 2002..

 

Studenten va avklarad och det va dags för en ny cellgiftsbehandling.

Jag går inte in i detalj varje behandling....blir lite tråkig läsning.

Det är illamående, trötthet, dålig aptit m.m. som min dagar består av

 

 

Jag kunde inte vistas några längre stunder i direkt solljus för då fick jag vattenblåsor.

Så det fick bli skuggiga platser eller så fick jag vistas inomhus.

En tjej på snart 18 år, det är inte rätt att hon ska behöva genomgå detta.

Hon vill också ha brunbrända ben och kunna ligga vid havet och sola och bada.

Ingen ska behöva genomgå cancer och allt vad det innebär.

Ändå är det så många som gör det och det skär i hjärtat.

När man är i det (med alla behandlingar m.m.) så känner man sig ensamast i världen.

Att det finns fler som genomgår samma helvete är svårt att ta in.

 

Det va den 9 juli och nu va det dags att åka till Lund

och bli inlagd för min högdosbehandling (benmärgstransplantion från mig själv)

Pia körde ner mig och stannade hos mig i några dagar,

 sen kom mamma och stannade hos mig resten av tiden i Lund.

Jag skulle först få högdosbehandling av cellgift i 5 dagar

och sen skulle jag fyllas på med benmärgen.

Benmärgstransplantionen ägde rum den 17 juli

 

 

och den 18 juli blev jag förflyttad till CSK (Kristianstad) pga. platsbrist,

men det gjorde inget, för det va skönt att va närmare hemma :)

Här får jag ligga isolerad till 31 juli, innan det är dags att åka hem igen

Cellgiften kommer göra att mina vita blodkroppar sjunker och jag blir väldigt infektionskänslig,

så jag kommer va isolerad i några veckor på sjukhuset tills de vita går upp igen till normalvärden.

Jag hade mycket besök av nära och kära. Dom som inte kunde komma ringde till mig <3

 

Dagarna fick jag ägna åt att försöka få i mig vätska, för va tvungen att kissa en viss mängd.

ja dom mätte hur mycket jag drack och hur mycket jag kissade.

Låter kanske inte så jobbigt... Dricka kan väl vem som helst, men om man sover större delen av dagen, så är det svårt att få i sig 3 liter vätska på en dag.

Så under perioder så fick jag vätskedropp.

Det va väldigt mycket illamående, trötthet, väldigt dålig aptit, orkeslös m.m.

Detta va hur mina dagar såg ut i stora drag.

Jag minns inte allt, så jag berättar så gott det går.

Jag har stängt dörren till mitt liv då, eller försökt glömma (förtränga kanske är mer rätt)

så just nu försöker jag ta mig tillbaka till den tiden och försöka bli av med mina mardrömmar.

Det gör jag genom att skriva här och berätta om min resa, så gott jag kan.

 

 

Nu låter det som att ni ska tycka synd om mig, men det är inte poängen.

Jag vill bara att folk ska få upp ögonen att ta vara på livet, rusa inte genom livet.

Stanna upp och Njut!!

 Ingen 18-åring ska behöva genomgå en sommar på sjukhus,

medan sina vänner solar och badar eller va dom nu gör för något kul. 

 

Nu avslutar jag denna sommaren och återvänder till nutiden!

 

Kram & Kärlek

Anna